Rund plugg i fyrkantigt hål

Landskrona - världens centrum?

2012-01-31T22:58:00.000+01:00

Upplevt på ett Öresundståg:

En upprörd man kommer marscherande genom vagnen strax innan tåget kommer fram till Hässleholm på väg mot Bromölla. Han är arg som ett bi för att inte tåget gått till Landskrona!

Han steg på i Danmark och det har han gjort MÅNGA gånger och ALLA tåg mot Sverige har gått till Landskrona!

Ingen gång har han noterat att Öresundstågen, förutom att gå längs västra kusten mot Helsingborg och Göteborg (och därmed passerat Landskrona), bl a också går mot Kristianstad, Växjö, Karlskrona, Hässleholm, Bromölla eller Kalmar och i alla dessa fall definitivt inte går via Landskrona.

Som tur är har jag i min iPhone Skånetrafikens app och kan meddela honom att om han går av i Hässleholm så går det ett Pågatåg mot Helsingborg efter en kvart. Han blir inte särskilt glad ändå och säger inte tack. Men sen är det nog inte så svårt att ta sig till Landskrona.

Centrum i hans värld.

Dock håller jag med honom om att konduktören kunde noterat slutstationen på hans biljett och gett honom ett tips att rätta till misstaget redan i Lund.

Fredagstema: Inredningsdrömmar

2012-01-27T07:00:00.002+01:00

Eftersom jag är ca 3 ggr så gammal som Erica, som gett oss veckans temarubrik så har jag redan hunnit få mitt drömhus. Det bor jag i sedan över 30 år. Vad jag däremot skulle behöva är en rejäl slant att renovera för! Och DÅ, mina vänner skulle ni få se på annat än det jag har i dag.

Vi har nyligen beställt uppfräschning av köket som kommer om några veckor så det hoppar jag över här.

Jo, vi har ett vitt kök - vansinnigt omodernt när vi byggde det - och det blir vitt även efter renoveringen. Men det på bilden är INTE vårt. Hittade bilden på nätet och jag tror att det är ett IKEA-kök för jag känner igen stolen GILBERT.

Det skulle bli nya badrum plus ett badrum på ovanvåningen där det inte finns något idag. Alla rum skulle bli omtapetserade och några golv omlagda.
Soffgruppen skulle bytas mot nytt, Malmsten eller Bruno Mathson. Alla gamla IKEA-bokhyllor åker ut och nya enkla i björk kommer in.
Varför inte en sån här soffa

Carl Malmstens soffa SAMSAS

kompletterad med ett par sådana här

Bruno Mathsons fåtölj JETSON

Jag vill inte all det ska se ut som i möbelaffärer där allt är matchat - det får gärna vara blandade stilar.

Förresten vill jag verkligen inte byta allt. Både köksmöbler och sängar har vi fått tillverkat av lokala snickare efter vår egen smak - synnerligen enkelt i alm. Dem vill jag inte göra av med för allt smör i Småland!

Så det blir nog bara soffa, fåtöljer och bokhyllor jag byter när allt kommer omkring. Kanske jag tar en tur till Illums Bolighus i Köpenhamn och tittar på lamparmaturer också.

Fö har jag både en Jetson och en Pernilla redan....

Pernillan köpte jag för 40 år sedan för mina första vikarielöner. Inklusive fotapallen. Och jag sitter i den varje dag. En del av den stora slanten skulle gå till renovering av den också - vissa små djur med vassa naglar gillar att riva på sadelgjorden.

Bruno Mathsons PERNILLA 2

Visst skulle det vara spännande att stå inför nyanskaffning av allting men det är svårt att tänka sig när man har hunnit så här långt i livet. Spännande blir det i alla fall att se vad alla ni andra har tänkt er!

Det här var Ericas sista temarubrik och vi tackar så mycket för den här omgången. Vem blir nästa inspiratör, tro?

Litet mer från Skissernas Museum

2012-01-23T15:00:00.001+01:00

Skissernas museum, Arkiv för dekorativ konst som hela namnet lyder, hör till Lunds Universitet. Det ligger bara några kvarter från det hus där Anatomiska Institutionen på 1960-talet låg och jag gick då och då dit efter föreläsningarna. Då hette det bara Arkiv för dekorativ konst och kallades för Arkivmuseet.
Arkivet tillkom 1937 på initiativ av den dåvarande professorn i konsthistoria, Ragnar Josephson.

Under årens lopp har ett mycket stort antal skisser och även en del fullbordade verk tillfallit museet, inte sällan genom gåva från konstnären eller efterlevande. T ex gav Henri Matisses barn de stora skisserna från konstnärens arbete med kapellet i Vence till museet.

Att bilderna blir så sneda beror på att de sitter högt upp och på denna nedre bild får man en uppfattning om hur enormt stora de är. Det finns flera mindre förstudier där man kan följa processen från porträtt av en modell med noga utmejslade anletsdrag till den stiliserade madonnabilden med den tomma ansiktsovalen.

En berömd, för att inte säga beryktad, konstnär är Christo, mannen som tillsammans med hustrun, Jeanne-Claude, paketerar byggnader och annat i tyg. Mest omtalat är nog insvepningen i silverfärgad duk av riksdagshuset i Berlin 1995 innan huset byggdes om. På Arkivmuseet kan man studera skisser och fotografier av planering inför bl a detta projekt.

Så här blev det. Och det väckte mycket stor uppmärksamhet. Jag tycker det är fascinerande och vansinnigt men många förfasar sig. Bilden är från nätet.

På nätet hittade jag även denna bild från Central Park i NY 2005. Gates, heter verket. Det hade jag velat se i verkligheten!

Ett alldeles färskt tillskott hittade jag - Jakob Dahlgren - i form av en liten modell av hans färgglada rektangulära "pinnar".

I fullskala såg vi detta i somras på Wanås.

Det var helt omöjligt att inte åtminstone klättra LITET!

Något annat nytt jag lärde mig vid detta besök var ytterligare detaljer om de stora målningarna i General Electric-huset vid Rockefeller center i NY. Jag såg målningarna av Joseph Maria Sert för första gången för några år sedan och just då pågick renovering så där är byggnadsställningar i vägen.
verket kallas America´s Progress, om jag inte missminner mig.

Men Serts målningar är inte de första på platsen. Beställningen hade gått till Diego Rivera, Frida Kahlos man. Han målade ett 20-tal stora fresker på plats, Portrait of America. Det här var 1933 under Roosevelts New Deal och tiderna var för att vara i USA ganska radikala. Men det fanns gränser för beställaren Rockefeller som upptäckte Lenins porträtt bland bilderna. Han bad Rivera ta bort just det porträttet vilket Rivera förstås vägrade. Så Rockefeller lät knacka bort alltihop och kontrakterade istället Sert.
Men Rivera målade sina bilder en gång till som 21 stora pannåer till New Workers´ School i NY.

Emellertid flyttades samlingen efter några år och splittrades på 40-talet. Ett stort antal förstördes i en brand och idag finns bara 9 kvar. Varav en på Arkivmuseet i Lund! Fotot ovan finns också där.

Så du som har vägarna förbi Lund - missa inte denna juvel till museum! Öppet alla dagar utom måndag.

Flow!

2012-01-22T23:34:00.001+01:00

På väg hem på snöslippriga vägar i vinternatten hörde jag på P1:s musikprogram Hjärtslag om bl a begreppet flow.
Då hade jag under drygt 3 timmar varit i just det tillståndet när jag såg The Enchanted Island i direktsändning från Metropolitanoperan i New York.

Man har understått sig att blanda ihop ett par Shakespearedramer, Stormen och En Midsommarnattsdröm, och göra en ny saga om en förtrollad ö och ett libretto på engelska, rimmat, t o m. Sen har man tagit musik från olika barocktonsättare och mixat till en ny opera, besatt den med superröster - som alla har fått medverka i skapandet och i viss mån välja musiken - och med en blandning av gammal kulisskonst och ny datoranimering gjort ett mästerverk. Som alltså försatte mig i totalt flow där tid och rum försvann.

Lyssna ovan på Joyce Didonato och om du vill kan du se och höra ett par klipp med rörliga bilder här. Missa inte Danielle De Niese som spelar Ariel och som jag såg i Glyndebourne i somras i Kärleksdrycken.

Min speciella älskling, Placido Domingo, var Neptun och sjöng denna föreställning just på sin födelsedag. Här intervjuas han i pausen av Deborah Voigt.

Under säsongen har jag sett ytterligare en barockopera från Met i livesändning, Rodelinda. I dessa två operor har jag för första gången hört kontratenorer i opera. Tidigare har jag bara hört sådana konsertant i just 1600-talsmusik. David Daniels, som sjunger i The Enchanted Island hade också en stor roll i Rodelinda och anses ha kanske världens just nu mäktigaste kontratenorröst. Inte tror man att det går att få tårar i ögonen när en stor, maskulin karl sjunger i lika högt läge som en alt eller mezzosopran? Jo, jag försäkrar!

Om några veckor ska jag se Ragnarök - då får jag nog inga tårar i ögonen. Wagner har inte den effekten på mig men jag ska nog kunna uppskatta det ändå.

Fredagstema: Min favoritförfattare

2012-01-20T07:00:00.001+01:00

Kära Erica i Piteå, som gett oss dagens rubrik, låt mig genast slå fast att det är helt enkelt omöjligt för mig att utse en favoritförfattare! (Men låt mig också gratulera dig till din nya, fina kamera!)
Inte ens en speciell litteraturtyp kan jag ange som favorit. Jag läser det mesta utom skräckthrillers och dylikt.
Allt från Dickens, Mark Twain, Lagerlöf, Strindberg, Astrid Lindgren och Topelius till Nesser och Torgny Lindgren och nyutkommet av alla de slag. Nyss läste jag dessa av Alexander Mcall Smith.

Just nu håller jag på med biografin över Steve Jobs av Walter Isaacson - synnerligen intressant. Om du är intresserad av en mycket ovanlig människa som förändrat tillvaron för millioner av oss så låt dig inte avskräckas av tegelstensformatet!

En ständig följeslagare på senare tid är Tranströmer.

Men som sagt, en favoritförfattare, det har jag inte.
Har ni andra temadeltagare det eller alla andra som läser detta utan att själva vara med i fredagstemat?

Fredagstema: Ett ljus i vintermörkret

2012-01-13T07:00:00.001+01:00

Erica i Piteå är temavärdinna i januari och vill ha ljus i vintermörkret denna Tjugondag Knut när vi ska dansa eller sopa ut julen, vilket man nu föredrar. På Åland sopar man ut den, berättade Karin på Pettas redan häromdagen. Där går barnen omkring, knackar på hos grannarna och sopar ut julen och får godis på köpet.
En liten flicka i vår bekantskapskrets frågade sina föräldrar ideligen om det inte var "tjugo knop" snart utan att de förstod vad hon menade. Familjen är seglare så att hon hade begreppet i sitt ordförråd var inte så konstigt men man fick inte ihop det. Till sist fattade man dock när hon utbrast att hon ville äta upp pepparkakshuset!
Det ville jag också en gång i tiden, men fy, vad man blev besviken när man bet i det hårda dammiga man trott skulle vara så gott.

Det är viktigt med ljus i vintermörkret och om man tar bort alla ljusstakar och stjärnor gäller det att ersätta med annat ljus. Inget går upp mot dagsljus och att gå ut en stund mitt på dagen är nödvändigt. Numera går jag ut när jag vill men när jag ännu jobbade var det bara en stund till och från matsalen man hade en chans.

Jag ogillar "mysbelysning" som är så populärt. Jag blir bara trött och ansträngd i sådant skumrask. När jag äntligen kommer i ordentligt ljus känner jag hur ansiktet slappnar av och jag blir piggare. Något kan det ha att göra med min närsynthet - närsynta behöver mera ljus för att se ordentligt. Likaså behöver man mer ljus med stigande ålder. Jag tror faktiskt att många äldre personer är onödigt trötta bara för att deras bostad har för dåligt ljus!
Så alla som tycker att det blir trivsammare med bara stearinljus när ni bjuder mig på fika eller middag, ledsen, men jag vill gärna se både er och maten ordentligt!

Jag tycker om att ha många ljuskällor men det är viktigt med ordentlig allmänbelysning först och främst så att inte det bildas hårda skuggor. Därtill vill jag ha en rejäl arbetsplats eller läsbelysning som inte bländar eller irriterar.

De verkliga ljusen i vintermörkret är dock vänner, nära och kära! Inte minst alla ni i bloggvärlden lyser upp min tillvaro!
Tack för att ni finns!

(Alla bilder är lånade på nätet!)

"Så fort man protesterade mot något var man kommunist..."

2012-01-10T16:11:00.001+01:00

..berättade guiden på visningen av Siri Derkert-utställningen på Skissernas museum i Lund. Naturligvis klassifierade man då Siri Derkert när hon i sin konst visade sig kämpa för fred, kvinnors rättigheter och miljövård i en tid när Sverige funderade på att skaffa egna kärnvapen.
Inte ville hon skapa något vackert att hänga på väggen, inte hon inte. Tre barn fick hon i "lönndom" - inte ens hennes egen familj visste om dem förrän hon efter flera år kunde hämta dem till sig från deras olika fosterhem. När hon sedan målade dem ansågs bilderna vara fula.
Valle Rosenberg var hennes stora kärlek och far till Carlo, född 1915. Valle var finländare och sålunda rysk undersåte. Hade Siri gift sig med Valle Rosenberg hade hon enligt den tidens lagar mist sitt svenska medborgarskap. Valle var också konstnär men hann inte göra så mycket väsen av sig innan dog i tbc bara 28 år gammal.

Skissernas museum visar fram till den 19 februari den stora retrospektiva Derkert-utställningen som var på Moderna Museet i Stockholm förra året.
Det är en lång konstnärsbana i många olika tekniker som visas. Kubismen var viktig i början av hennes produktion och det är som kubist hon först blir känd.

(Bild från internet)

För mig var det en nyhet att Siri Derkert även gjorde modemodeller. Hon inspirerades i Paris där hon studerade på 20-talet och hennes modeller syddes upp av Birgittaskolan. Några plagg finns inte bevarade med man har gjort rekonstruktioner efter hennes teckningar.

Min egen första bekantskap med Siri var för många år sedan i Stockholms tunnelbana på Östermalms station där hon blästrat in i betongväggen en enorm mångfald av sina upplevelser av sin samtid med uppmaningar till kamp för fred, miljö, kvinnosaken, stopp för kärnvapen och porträtt av bl a Fogelstakvinnorna.

(Bilderna från tunnelbanan är från internet)

Till utställningen har man lånat in en stor vävnad som annars hänger i sessionssalen i Höganäs Stadshus. Texten överst lyder "Vad sjunger fåglarna???" och verket inspirerades av Rachel Carsons bok "Tyst vår" 1962. Den boken önskade jag mig och fick f ö i julklapp det året då jag firade jul i USA som stipendiat.

(Bild från internet)

En helt annan teknik använder Siri Derkert i "Matriarkatets död":

Ett tips om du tänker besöka utställningen: Mot uppvisande av Skånetrafikens Jojo-kort ska man få gå in för halva priset. Jag visste inte det och blev heller inte upplyst av personalen.

Ett första försök

2012-01-06T13:55:00.001+01:00

Denna präktiga pretzel som jag åt på Prags flygplats får illustrera mitt första blogginlägg från telefonen. Om det funkar kan metoden komma till pass på nån kommande resa, kanske, där det finns gratis wifi.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Fredagstema: Färgglatt

2012-01-06T07:00:00.002+01:00

Ny värdinna efter Annika i Reston, som vi tackar för alla utmaningar i december, är Erica i Piteå.

Mycket påpassligt i denna mörka tid föreslår Erica att vi ska tänka FÄRGGLATT. Så gärna!
Jag har tidigare i inlägg ondgjort mig över den svarta och gråa folkmassa man möter överallt sedan ganska många år nu. Värst är det förstås under vinterhalvåret men det svarta, gråa och dystra modet för både män och kvinnor har dominerat alla säsonger alldeles för länge. T o m barn kläs i svart!! För tjugo år sedan var helsvart klädsel tecken på att man hade sorg.

Jag medger att även min garderob har en hel del svarta bas-inslag men jag skulle aldrig drömma om att inte komplettera med färg, t ex halsduk, hatt, mössa, vantar eller annan accessoar i färg. Till min uråldriga svarta dunjacka har jag i vinter röd mössa och röda vantar men jag tar hellre på mig den röda duffeln - nästan lika uråldrig. Har letat litet halvhjärtat efter ny dunjacka - den gamla liksom ruggar - men ser bara svarta i butikerna och då blir jag tveksam.
Som tur är finns Gudrun Sjödéns kläder. Hon räds inte färger, tack för det Gudrun!

I lådan med scarves och halsdukar kan jag alltid hitta något att lysa upp med.

Även invärtes är det viktigt med färg. Det är nämligen så att färgämnen i maten innehåller mycket vitaminer och antioxidanter. Vi bör äta så mycket som möjligt varje dag av röda och mörkfärgade grönsaker och frukter som möjligt, t ex tomater, blåbär, svarta vinbär och annat vi hittar i frukt och grönsaksdisken.


Jag har varit skeptisk länge till de smaklösa importerade vintertomaterna men nu har jag funnit att de små kvisttomaterna är jättegoda även på vintern. Bilden visar mina egna sommartomater, överträffade i smak. förstås.

Hade jag råd skulle jag lysa upp mitt hem med någon av Susanne Demånes färgstarka träskulpturer men jag kan ju njuta av bilder jag tog på hennes utställning!

Härmed tillönskar jag alla fredagstemadeltagare och övriga i cyberrymden en skön Trettondag och en trevlig helg!

Misslyckad matlagning, lyckat möte

2012-01-05T18:52:00.000+01:00

Om man börjar med de dåliga nyheterna kan man koncentrera sig på de goda sedan och glömma de dåliga, eller hur?

Till middag på nyårsdag hade jag planerat lutfisk. Både vi själva och gästerna vi hade såg fram mot den rätt vi alla älskar.
Som tur var hade jag gott om fisk och lagade i två omgångar i mikrovågsugnen. Första omgången blev nämligen snor. Små flagor av den nyss så fina fisken simmade i slemmet som förstås också hade flödat över och fyllt botten i ugnen. Det har faktiskt aldrig hänt mig förut men jag minns att det var mors fasa att det skulle kunna hända. Vad i he.... Sen kom jag på felet. Jag hade glömt salta på fisken!
Nästa omgång fick sin saltdos och blev perfekt, tack och lov. Men jag tyckte jag hade snål tilldelning av läckerheten; jag hade planerat att alla skulle kunna frossa.

Men nu har jag lärt mig läxan. Och vi ska ha lutfisk i morgon på Trettondagen, maken och jag. Igen.

Nästa projekt som inte blev som det skulle var muffins. Jag fick ju, som bekant, en kartong med 200 muffinsformar i bloggjulklapp från Emma. Nu skulle jag till Älmhult och träffa Marianne och Emma, vilket Marianne rapporterat om redan. Då tänkte jag stila med en påse blåbärsmuffins i julklappsformar.
Tja, det blev en sammanfluten sorglig muffinsflotta på plåten där ingen enda egentligen var "vislig". Jag samlade ihop de minst missbildade, ett mycket litet antal, och den påsen fick Emma. Resten äter vi själva, gärna med sked. Jodå, väldigt goda med egenplockade blåbär, men med mycket egendomligt utseende. Lika mycket utanför formarna som i dem.

Får se när jag gör ett nytt försök. Måste nog skaffa en metallplåt med muffinshål och sätta formarna i fast jag tycker det verkar överkurs. Eller hitta ett annat muffinsrecept.

Så här såg INTE mina muffins ut....

De goda nyheterna är ju inte nya egentligen (Marianne har redan skrivit om dem och visat bilden på oss) men väldigt goda, bloggträff, nämligen. Det var första gången jag träffade Emma som var hemma i Älmhult från Aberdeen och vi tre höll igång pratet hur lätt som helst i flera timmar. Det är så fantastiskt roligt att det hittills klickat direkt med de bloggvänner jag träffat i verkligheten.

Vi skildes åt i entrén till Det Stora Varuhuset, dvs Emma skulle shoppa med sin pappa och Marianne och jag gick till köksavdelningen där Marianne botaniserar inför sin renovering. Den blir kanonfin, ska ni veta! Vi hoppas få se bilder så småningom.
Sen lullade vi runt litet överallt och plockade på oss ditt och datt hela eftermiddagen. Jag gick ut med grejor för 385 kr, över vilket maken kommenterade att det var ju nästan som om det varit stängt!

Astrid Lindgren-fallet. Den anklagade läkarens egen berättelse.

2012-01-02T13:25:00.000+01:00

Efter nära tre års helvete frikändes läkaren som anklagats för mord eller dråp på en liten prematur flicka. Hittills har vi fått läsa anklagelserna i otaliga upplagor. Äntligen kommer hon själv till tals i Läkartidningen. Läs och begrunda hur det kan gå till i vårt "välordnade" Sverige.

Nu ska både Riksåklagarämbetet och Justitiekanslern undersöka fallet. Men läkarens liv är för alltid förändrat.

Två fredagsteman på en gång

2012-01-02T13:10:00.000+01:00

Tiden sedan mitten av december har varit hektisk och delvis datorlös pga resa. Så nu har jag sparat två fredagsteman till ett inlägg. Nämligen Dan före Dopparedan och Tankar inför det nya året.
Dan före dan planerade vi för vår julafton med de amerikanska gästerna och mina tankar handlade såklart om hur vi skulle göra det trevligt för alla. Men jag tänkte också mycket på hur denna julen markerar en helt ny era för alla framtida julfiranden för vår familj. Mitt barndomshem kommer snart att säljas, min mor har flyttat till vårdboende, syskonbarnens nya familjekonstellationer och bostadsorter innebär att många nya människor involveras i planerna. Aldrig mer samlas vi allesammans i huset i Limhamn med våra olika bidrag till menyn där mitt brukar vara prästahår och ris a la malta.

Vid fikabordet med prästahår julen 2010

Här satt vi i kö när en bil långt framme hade fastnat i en driva. Vi backade sedan en halv km och lyckades ta oss fram en annan väg. Likaså 2010.

Det är lika bra att inse att man inte stiger ner i samma flod två gånger och att allt har sin tid. Den "ideala julen" vore så klart att alla nära och kära var på plats, NY-familjen likaväl som alla skåningarna. Men med Skype och Face Time kan vi träffas i rymden och bara det är fantastiskt!
Människorna är viktigare än allt annat och vi har haft det underbart med våra amerikanska vänner i denna jul. Något sådant hade jag tidigare inte ens kunnat drömma om. Nu är det ett minne för livet.
Ska vi nämna julmat så är det bara lutfisk med skånsk senapssås som är "obligatorisk" för mig.

Tankar inför det nya året innehåller önskan om att jobbletandet för Saltis snart skall krönas med framgång liksom för flera andra jag känner till. Maken ska bli pensionär, i alla fall nästan. Köket ska renoveras och resor planeras - så långt som kassan räcker till. Nästa tur är redan på gång, redogörelse lär komma så småningom - från flera håll! Nyfiken, någon? Nej, inte Kina denna gång. I det väderstrecket ligger vaga planer om Tibet om ca 2 år. Om man lever och har hälsan då...

Mellandagar i Centraleuropa.

2012-01-01T16:01:00.002+01:00

Våra julgäster är amerikaner och amerikaner reser på sitt sätt. T ex efter ett par timmar i Malmö så har de sett Sverige. Nu är inte mina vänner D och E riktigt så "typiska", de kan tänka sig LITET längre tid för ett besök så jag följde med dem till Prag och Wien med avresa på Annandagen. Det gav oss en eftermiddag och en hel dag i Prag, därefter en kväll och en hel dag i Wien innan det var dags att skiljas åt för hemresa åt var sitt håll. Häng med!

Hotellet låg bara ett litet stycke från torget i Prags gamla stad med Tynkyrkan och massor med restauranger och torgstånd. Julkommers pågick för fullt och man kunde bla äta rostade kastanjer och andra heta nylagade läckerheter. Gott!


Det berömda astronomiska uret spelar varje timme och samlar stora skaror men jag tycker nog det i Lund är vassare.

Efter ett par oroliga och irriterade timmar dök våra beställda och utlovade biljetter till Svansjön på Prags Statsopera äntligen upp. Resebyråns lokalrepresentant hade klantat till det men det löste sig. Tack och lov för mobiltelefoner!


D, som är violinist och kompositör, hade bara lovord för dirigent och orkester. Själv njöt jag bara utan att kunna bedöma om varje not hamnade på exakt rätta stället, vilket D ansåg vara fallet. Till en början hade han tyckt att tempot var en aning långsamt men ändrade sig när han insåg att dirigenten visste precis vad han ville.

Efter en natts stärkande sömn och en god hotellfrukost gav vi oss ut på promenad. Både D och E är 80+ men väldigt spänstiga så det var inte tal om annat än att traska över Karlsbron och hela vägen upp till Pragborgen. På morgonen var det ganska folktomt och väldigt skönt att kunna gå utan trängsel. Vädret var grått men utan regn och utsikten från Pragborgens kulle är magnifik.

Det finns ju hur mycket som helst att se i borgområdet och vi valde två saker att titta närmare på, Nationalgalleriet i Sternbergska palatset och Guldgränden. På Nationalgalleriet var det folktomt och vi hade god tid att se noga på alla tavlor, bl a en madonnabild av en okänd nederländsk 1500-talsmålare.


Jag fascineras av hela kompositionen med kvinnans grottliknande sittplats, slottet i vattnet, byn till vänster, bergen i fjärran och inte minst hennes sykorg nere till vänster i förgrunden med fingerborgen överst.

I Guldgränden var det plötsligt massor med människor och väldigt trångt. Gränden består av en rad hus, ursprungligen ägnade åt borgens vaktmanskap, senare plats för hantverkare, främst guldsmeder, därav namnet. Numera finns där småbutiker med hantverk, små museer av gamla verkstäder och ett café. Vid mitt förra besök i Prag hittade jag en riktig modist där, den återfann jag inte nu. Vi hade efter en stund fått nog av trängseln och påbörjade vandringen nedåt mot gamla staden igen.

Karlsbron var nu också full av folk och stånd med konst. Medryckande var dessa grånade herrar.

Under vandringen kom vi förstås att passera ett otal affärer med böhmisk kristall, en artikel jag inte uppskattar särskilt. Svenskt glas passar mig oändligt mycket bättre. Men nu var jag i sällskap med amerikaner och ni vet glitter.....
Nå, E deklarerade att hon tyckte de hade nog med slipad kristall ( vi var tillsammans i Irland för några år sedan på Waterford, om ni vet vad det är, eller var, tror det gått i konkurs sedan dess) och inte behövde mer. D var av annan åsikt och jag tror vi plöjde minst 12-15 affärer innan han var nöjd och de köpte ett par gulddekorerade och slipade glas att kånka hem i bagaget. I den sista affären var vi nog närmare 1 1/2 timme innan beslutet var fattat.
Det ska dröja MYCKET länge innan jag frivilligt går in i en sådan butik igen, jag lovar.
(Allt jag själv inhandlade i Prag var två små handgjorda kylskåpsmagneter förställande två av husen i Guldgränden förutom en honungskaka och en chokladkaka som jag köpte på flygplatsen på hemresan. Båda goda och avnjutna som nyårsgodis i går.)

När man reser ska man titta sig omkring, både runt om, uppåt och, inte minst nedåt. Man kan hitta riktigt fina saker på marken, eller hur?

Bilden är tagen i mörkret i "befintligt ljus". Alla bilder är fö tagna med min iphone eftersom jag GLÖMDE den riktiga kameran...... Därför den sämre kvalitén än vanligt. Men jag sänder en tacksamhetens tanke till Steve Jobs, frid över hans minne!

På kvällen åt vi gott på en traditionell tjeckisk restaurang i Gamla Stan och följande morgon äntrade vi Antonin Dvorak - tåget hette så - till Wien.

Järnvägsstationen är fin och välordnad och lätt att hitta på. E och D vaktar f ö min julklapp från maken - den röda kabinväskan, lillasyster till den resväska jag fick för två år sen och älskar. Superlättviktig och praktisk. Kabinväskan räckte gott och väl till mitt bagage på denna resa, jag behövde inte checka in något på flyget.

Tåget tar 5 timmar så det var inte mycket kvar av dagen när vi kom till vårt hotell i Wien, bara tid nog att äta middag och gå och lägga sig.
Åsikterna gick litet isär vad vi skulle se under den enda dag vi hade till förfogande. Detta var mitt första besök i Wien medan E och D varit där en gång förut på gruppresa i sedvanlig amerikansk stil - en dag. D ville se "modern konst", dvs förstås inget efter 1920, E ville se "de gamla mästarna" och mitt mummel om berömda österrikare som Klimt och Hundertwasser ville ingen höra. Det hela slutade med att vi såg Morgenarbeit mit Musik på Spanska ridskolan i 45 minuter på morgonen, sedan några timmar på en fantastisk utställning "Wintermärchen - von Bruegel bis Beyus" på Historisches Kunstmuseum.

Efter alla dessa timmars traskande behövde vi ett par timmars vila innan det var dags för middag och konsert på Kursalon Wien. Bland kristallkronor och guld avåt vi en 4-rätters middag och förflyttades sedan till konsertsalen för en fartfylld konsert med Strauss och Mozart kompletterad med Lumbys Champagnegalopp. Det bjöds även operaarior av hög klass. Tyvärr fanns här folk som tog med synnerligen små barn till konsert kl 20.15 på kvällen och Grevinnans aria ur Figaros bröllop förstördes av en tjoande baby i 1-årsåldern. Inte förrän vid de sista tonerna fann föräldrarna det lämpligt att gå ut och då vrålade barnet i protest för full hals. De stannade precis utanför dörrarna en lång stund med den skrikande ungen dessutom. Vad tänker folk? Att de ska "fostra" barnet till att gilla klassisk musik tidigt eller är det ren egoism att inte avstå konserten när man ingen barnvakt har?

Följande morgon var det dags att ta adjö av mina amerikanska vänner. 6.45 vinkade jag av dem vid hotelldörren när de gav sig iväg till flygplatsen för sin långa resa hem till Kalifornien via flygbyte i Paris. Själv tog jag mig en timme senare till stationen Wien Meidling och tåget tillbaka till Prag, den här gången med en annan konstnär som jag glömt namnet på.

Under väntetiden på flygplatsen åt jag bräserad lammknyckla, potatismos och pretzel.

Och som vanligt var det skönt att komma hem!

God fortsättning...

2011-12-25T11:11:00.000+01:00

...som det heter efter julafton!
Julafton är avklarad och var njutbar på många sätt.
Vi blev bortbjudna på god fika med hembakta julkakor till goda vänner dit vi kan promenera. På så sätt fick vi litet välbehövlig frisk luft också. Det var dukat ett jättefint kaffebord med det finaste kungliga danska porslinet och levande ljus. Av hänsyn till katterna hos oss är vi synnerligen sparsamma med levande ljus; vi hade en otrevlig incident för många år sedan och det glömmer vi inte. Inget farligt hände men vi blev ordentligt skrämda när katten for längs den sjuarmade staken och svedde hela sidan av pälsen.

Till middagen hade vi ett sparsamt urval av julmat: skinka, köttbullar, leverpastej, vörtbröd, rödkål och långkål. Alla blev väldigt mätta i vilket fall som helst.
Lutfisk och ris á la Malta spar vi tills i dag.
Nötter, fikon och annat godis gick åt under kvällen. Vi tittade på Karl-Bertil, förstås (varunder våra gäster somnade i sina fåtöljer, inte så konstigt) och packade upp våra julklappar.

Tack, Emma i Skottland för jättebra klappar! Jag hade önskat mig "sånt som tar slut" och det ovan fanns i paketet jag ståndaktigt har väntat med att öppna. Men det tar nog litet tid innan 200 muffinsformar tar slut i alla fall. Brevpapper går alltid åt här. Tack, tack, Emma och tack även för initiativet till bloggklappsbytestraditionen!

Favoritklappen är nog denna från gudbarnen och deras föräldrar.

Jag tror vi alla blev glada för våra paket. Gästerna såg förstjusta ut och D blev väldigt entusiastik över barnboken med klisterbilder av Alexander Calder och han började genast planera hur han skulle gå vidare och konstruera något.

Vår traditionella tomteparad fick ett tillskott i form av en liten vresig typ i keramik och gänget önskar er alla en god fortsättning!

Lille julafton

2011-12-24T11:09:00.000+01:00

Lille julafton steg vi upp tidigt, åt frukost och gav oss iväg till Danmark med färja från Helsingborg. Våra gäster ville nämligen gärna besöka Louisiana Museum för modern konst i Humlebæk. Dels är det det ett av världens 100 mest besökta konstmuseer, dels är det med på listan "1000 saker du måste se innan du dör". Förutom det är det mitt absoluta favoritkonstmuseum och just nu visas en unik utställning av den kinesiske konstnären Ai Wei Wei.
På vägen körde vi fram till Kronborg för att E och D skulle kunna känna litet Shakespeare-stämning också. E är nämligen litteraturvetare och den mest belästa person jag känner. Nu hade vi inte tillfälle att bese Kronborg från insidan, men bara att stå framför den imponerande borgen denna dimmiga dag gav en ödesdiger känsla.

Vi skakade dock den kvickt av oss och fortsatte till Humlebæk.

I parken står Ai Wei Weis skapelse Fountain of Light med en viss blinkning till Duchamps fountain (pissoiren!) - men i övrigt förstås fri att tolka för betraktaren. Vi fick alla olika associationer! Och allteftersom mörkret tilltog fick den nya uttryck där vi kunde fortsätta betrakta den genom fönstret.

D var dock mest förtjust över att få se flera verk av sin stora idol och inspiratör Alexander Calder. D är själv konstnär, fr a violinist och kompositör, men också skapare av mobiler och där har han sin stora förebild i Calder.

Inomhus greps D av den stora inspirationen framför ett av Ai´s verk och var förlorad för omgivningen en lång stund. Om det var musik han hade i huvudet eller något annat vet jag inte. Men han förde noggranna anteckningar liksom jag sett honom göra vid andra tillfällen när inspirationen runnit till.

Själv hann jag säga hej till Dubuffet, som jag har ett gott öga till, vars skapelse står i Søhaven.

Perfekt tajming med färjorna gjorde vår resa oväntat snabb och vi avrundade med med en lugn kväll hemma med matematiskt sällskapsspel.

Och idag är det julafton och vi ska äta gott och ha det gott!
God Jul på er alla!

Våra gäster är här.

2011-12-22T22:45:00.000+01:00

Efter en 48 timmar lång resa med buss, tåg, flyg, tåg och slutligen bil har våra kaliforniska gäster, E och D, anlänt och tillbringat sin första dag med oss.
De bor långt ute på landet i mellersta Kalifornien och pga nyligen genomgången starroperation var bilkörning inte att tänka på just nu. Därför den långvariga resan till flyget i Los Angeles. Att de dessutom måste vänta 12 timmar i Amsterdam på sin anslutning till Köpenhamn var tidsödande påbröd. Vi mötte på Kastrup, maken och jag, tog tåg till Malmö där vi hade parkerat nära Triangelstationen och körde norrut i ytterligare en och en halv timme.
Strax efter 2 på natten ramlade vi alla i säng.

Efter en sen frukost har vi tagit det lugnt, promenerat, ätit skånsk kalops till middag, klätt granen, och haft goda vänner D och E träffat här förut över en stund på fika. Och pratat och pratat och pratat.
E, D och jag har känt varandra i över 40 år och jag har besökt dem återkommande, maken träffade dem först vid deras första besök här för ett betydligt färre antal år sedan.

Eftersom vi planerar att vara betydligt mer aktiva och rörliga i morgon så klädde vi granen idag - fast det är åtminstone en dag för tidigt enligt min åsikt. E och jag hjälptes åt och blev ganska nöjda med resultatet. Hennes make, D, nöjde sig med att titta på och komma med glada tillrop.

E klär granen som inte är så stor men passar precis på sin plats.

Nu hoppas jag de sover gott en natt till och kan anträda morgondagen med förnyade krafter.

På begäran

2011-12-17T15:50:00.000+01:00

Jag har privat låtit undslippa mig att jag blev erbjuden av en god vän, Kristina Sörskog i Osby, som har ett företag, Schewia Form, att visa litet av mina silveralster när hon hade Öppet Hus i slutet av november. Hon har detta som en återkommande tradition varje höst. Förutom hennes egna linnekläder, ofta med fina tryck, finns också närproducerade ätbara produkter och andra hantverkares saker, t ex träsmycken och stickade ting.

I min garderob hänger de här linneklänningarna Kristina sytt och tryckt på.

Halvvantarna i ull stickar Kristinas mamma. Ett par värmer numera Saltis tassar när hon joggar i Central Park!

De underbara träsmyckena tillverkas av Linda Sandström. Ängeln har jag haft i flera år, fågeln fick följa med hem den här gången. Klicka gärna bilden större och studera ängelns min!

I ett annat hus visar Kristinas sambo sin smalspåriga järnvägsmodell, ett imponerande arbete där alla hus och tåg har en verklig förlaga.

Till mina silversaker hade maken snickrat en liten träbock där jag kunde hänga upp det allra mesta. Det vara bara de små ängla-"pinsen" och ett par broscher som fick bo i en ask bredvid. Pinnarna som örhängena hänger på är runda tandpetare av trä.

Det är Kristina själv som poserar i vacker vit linnedress. Som synes har vissa av silversakerna litet julanstrykning men långt ifrån alla.Det finns litet mer på "bocken" än vad som syns på detaljbilderna.

Hoppas jag härmed har stillat "vissa personers" nyfikenhet!

Fredagstema: Halvårskoll

2011-12-17T00:08:00.000+01:00

Året är snart slut och Annika har bett oss göra den traditionella halvårskollen.

Juli var månaden då 6 små kattungar och deras mamma räddades av ett kejsarsnitt i sista stund när livmodern spruckit. De små är nu betydligt större och har fått nya hem.

Det var också den månaden jag reste till England och upplevde opera i Glyndebourne och månaden Saltis och Ella var i Svärje.

Men mitt i den vackra sommaren blev det det svart i Oslo; en slagskugga sänkte sig som ännu ligger kvar...

Augusti dominerades av ridresan till Norge i sällskap med glada vänner och fantastiska hästar.

September är skördemånaden och jag hade glädjen att komma ut i skogen och få en riklig tilldelning av både rött och gult guld.

Oktober började bra i New York

och slutade också bra - i Kina.

I november jobbades det med högtryck för kampanjen mot våld mot kvinnor.

Samtidigt hade vår konstförening utställning i Hässleholms Kulturhus av Susanne Demånes fantastiska skapelser - tills taket trillade ner i Kulturhuset. Utställningen kunde dock öppna igen efter två veckor, tack och lov.

Det hanns med en härlig bloggträff också, Petchie, Viggo och Viggos mormor och jag sågs en eftermiddag i Eslöv. Nu är Viggo och hans föräldrar i Spanien för att fira jul och träffa den spanska släkten. Oj, vad han ska bli - välförtjänt - bortskämd.

Så blev det december och julen närmar sig med stora kliv! Jag åkte en dag till Köpenhamn och kände på stämningen där. Jo, den var fin!

Det hann precis bli bli lördag innan jag var klar med fredagstemat men så har det varit en aktiv dag med gudbarn på morgonen och viktiga ärenden i Malmö och annorstädes resten av dagen.
En skön helg tillönskas alla bloggare och läsare! Simma lugnt, det blir jul hur vi än gör.

Jag drog till Dronningens By

2011-12-13T11:12:00.000+01:00

Jag brukar tycka det är trevligt att vandra i Köpenhamn när som helst med före jul lockar det extra. Just nu lockade Krøyerutställningen på Hirschsprungs samling allra mest. Det är en verkligt stor utställning och man får se verk från hela Krøyers produktion, inte bara Skagenbilderna som annars dominerar. Helt andra stilar och färgskalor förekommer också som vittne till Krøyers återkommande resor i världen. Stor kontrast mot Skagenbilderna utgör porträttet av Messalina, tredje hustru till den romerske kejsaren Claudius. Den här typen av måleri var en populärt under en period och Krøyer var inget undantag.

Intryck gjorde också bilder från olika verkstäder, t ex en hattmakares dystra rum med ett par magra småpojkar som assistenter eller denna från Burmeister og Wains smedja.

Någon julshopping ägnade jag mig inte åt men gjorde ett besök hos min silverlärare, Owe Johansson, i hans ateljé på K29 på Kompagnistræde. Jag fick också tillfälle att hälsa på ett par av hans lärningar, jätteduktiga tjejer. En av dem, Sanna Lidström, har en blogg där hon visar vad hon redan kan. Sanna jobbar deltid på modeaffären Monki i Köpenhamn och sitter i smedjan resten av tiden. Vid mitt besök var hon i klädbutiken och jag fick gå dit med ett smørrebrød från Owe, annars hade jag missat Sanna.
Vi andra satt i smedjan och kalasade.

På ovanvåningen huserar Owes dotter, Maxjenny Forslund, med sin berömda kläddesign. Är man egen företagare är det här med föräldraledighet inte så lätt. Så knappt tre månader gamla Vega får vara med mamma på jobbet redan.

Numera undviker jag mestadels det alldeles för överbefolkade Strøget men jag var ju tvungen att gå till Den Kongelige och se de traditionella dukade borden, i år med temat To kendte generationer. Det här bordet var dukat av Ole Lynggard med dotter Charlotte.

Det var med trötta fötter jag sedan traskade till tåget hem efter att ha piggat upp mig med kaffe och en chokladkaka på vägen till Hovedbangården. Tilläggas kan att det var stormvarning för dagen och hemma i norra Skåne blåste och regnade det både på morgonen och på kvällen. I Köpenhamn var blåsten ganska blygsam och det kom inte en droppe regn på mig.

Utmaning: Fem saker ni inte visste om mig

2011-12-09T23:24:00.000+01:00

Anna of Sweden har utmanat ett flertal av oss bloggare, däribland mig, att berätta fem saker om oss själva. Jag har grunnat ett par dagar på sånt jag inte redan har berättat på bloggen även om jag inte kan garantera att det inte slunkit med någon gång.

1 Jag har varit kattuppfödare (Russian blue) i ca 10 år på 1980-talet.

2 Jag har en gång gått kurs i hundspannskörning - jättehäftigt och underbara hundar!

3 Jag hatar att städa. Inte särskilt originellt, dock.

4 Jag har varit i Nordamerika, Asien och Australien men inte i Sydamerika eller Afrika. Måste åtgärdas!

5 Det som retar mig mest är att jag inte kan sjunga. Men älskar opera, fast det visste ni redan.

Bilden hämtad från Matti Holmgrens hemsida - min kursledare i hundspann.

Fredagstema: Lucia

2011-12-09T07:00:00.002+01:00

Temavärdinnan Annika vill läsa om Lucia denna fredag. Luciadagen är på onsdag i nästa vecka och jag bespetsar mig på ett Luciatåg på kvällen då en förening jag är med i har ett möte med jultema. Annars har det blivit glest mellan Luciatågen på senare år. Medan jag jobbade kom det alltid Luciatåg på alla avdelningar på sjukhuset som personal anordnade och stadens Lucia brukade dyka upp i matsalen någon gång om än inte alltid på den rätta dagen. Förra året var jag bjuden till gudsonens dagis för att se det Luciatåg barnen skulle gå och där Karl skulle vara pepparkaksgubbe (eller var det tomte??). Tyvärr missuppfattade jag tidpunkten och kom aldrig dit. Vilket Karls ömma moder ansåg var lika bra eftersom Karl ägnade sig åt att ligga på golvet och vråla av ilska och inte alls ville gå i nåt löjligt Luciatåg.

Ett år kom ett dagiståg med 4-5 åringar till jobbet med en lång rad Lucior med ljus i håret - ingen ville vara tärna så då fick alla bli Lucia...

Under skoltiden gick jag med i många Luciatåg, både i skolan och i andra sammanhang, dock alltid som tärna. En gång läste jag en dikt (har glömt vilken) som fick ögonen att tåras på gamla tanter som ville att jag skulle läsa den en gång till. Det varken ville eller kunde jag eftersom stämningen försvann efter det första framförandet och jag inte kunde återskapa min inspiration. Min da capo-vägran gjorde min mor rasande och den utskällningen förstörde dagen totalt för mig. Det kan vara därför jag glömt vilken dikt det var, den blev ju ändå förstörd av oförstående vuxna.

På studenkorridoren gick killarna Luciatåg till alla rum. Lucia var den längste killen, Stellan, med levande ljus i håret. Därför blev alla plastkåporna på taklamporna förstörda där han skred fram. De smalt och blev sotiga!

Ett år kom det in en holländsk långtradarchaufför till sjukhuset på lucianatten. Han hamnade på IVA och när Luciatåget kom till IVA kl 7 på morgonen blev han förskräckt. Han hade aldrig hört talas om Lucia och trodde kanske att hans hjärnskakning spelade honom ett spratt. Vi kunde dock lugna honom och sedan var han bara förtjust och bedårad.

En luciamorgon för ca 15 år sedan körde jag i diket pga ishalka. Med flit satte jag bilen i diket eftersom alternativet var att köra in i den bil som stod tvärs över den smala vägen precis efter en kurva och att stanna var inte att tänka på. I diket på andra sidan stod grusbilen som också halkat av. Grusbilsföraren kunde dock grusa för hand runt både sin och min bil och till slut dra upp min bil och vända den på andra hållet. Jag glömmer aldrig hans uppmaning: "Köur him med daj, kvinga!" Tala inte om för honom att jag inte gjorde det utan körde en mindre hal omväg till min destination.

Avslutningsvis vill jag göra reklam för en duktig silversmed som gjort en fantastiskt vacker modern luciakrona. Levande ljus i i håret har alltid gjort mig lätt nervös och den här är inte eldfarlig men verkligt vacker!

Silversmeden heter Sonja Ekman och har sin ateljé i Lund. Kronan har hon gjort 2001 till Malmö Stads Lucia.

Demokratiskt underskott i EU!

2011-12-08T21:13:00.000+01:00

Hjälp till att försöka stoppa Tyskland och Frankrike att skjuta Lissabonfördraget i sank genom en blixtkupp! Det är tillräckligt illa med den brist på demokrati som finns i EU-politiken; det måste diskuteras bland vanligt folk innan det beslutas om vart våra skattepengar ska gå.
Gå in här och signera om du håller med. Genast, för det brinner i knutarna!

Fredagstema: Min drömdecember

2011-12-02T22:57:00.000+01:00

Annika i Reston har höjt taktpinnen och nu vill hon veta hur en idealisk december månad ser ut.
Ja, inte ska det ösregna som det gjort idag, den 2:e i månaden. Jag skulle helst ha LITET snö och någon minusgrad. Ingen snö på vägarna, tack, och fr a ingen ishalka.

Det är den mörkaste tiden och då lyser snön upp det som alla adventsljus och stjärnor i alla fönster orkar med.

Jag har annars inga speciella krav på månaden som sådan. Vi firar ingen överdådig jul så förberedelserna är inte överväldigande. Jag bakar pepparkakor (världens godaste men enklaste skurna, inget kavlande), saffransbröd (Prästens hår) och struvor.
Just i år kommer vi att ha vänner från Kalifornien här över jul så kanske jag anstränger mig en aning extra med en sillinläggning men de är förvarande att det blir en enkel tillställning här.
Årets utegris är just slaktad och avhämtas i morgon, lördag, och efter leverans av ena halvan till kompisen vi delar med ska den paketeras och ner i frysen. I vanliga fall styckar jag själv, dvs jag assisterar en styckningskunnig god vän, men i år får vi färdigstyckat. Vi fick inte ihop det tidsmässigt annars.
De här sysslorna känns väldigt trevliga och hör till min december. Det känns faktiskt litet tomt att inte ha den där förmiddagen med styckningen tillsammans med M och han sa likadant men vi hoppas på nästa år.

Just denna december tillkommer flera faktorer som kan göra att årets sista månad närmar sig drömmen. Jag ska se två Metoperaförställningar i HD på bio och en opera i Malmö, Jenufa. I Malmö sjunger bl a Erika Sunnegård, en av mina favoriter.

Idealdrömmen vore att hela familjen kunde samlas, inklusive Saltisfamiljen, någon av juldagarna men det lyckas vi inte med i år.

En drömdecember är en månad utan stress och en stillsam jul med TV:n avstängd utom för Karl Bertil Jonsson.

Alla bloggare och läsare önskas en god andra advent!

Friskfaktorer

2011-12-02T22:25:00.001+01:00

Det har många gånger bekräftats att det är hälsobefrämjande med husdjur. Från att det tills för några år sedan var helt otänkbart med katter eller hundar på vårdboenden för äldre blir det nu allt vanligare med en katt som bor på hemmet eller att en vårdhund kommer på besök.
Just nu pågår Läkarsällskapets Riksstämma i Stockholm. En anledning till att jag inte är där är att jag sedan många år bojkottat Älvsjömässan och bara åkt de år den varit i Göteborg. Älvsjömässan är så vansinnigt otrivsam och belägen långt från staden och nåbar bara med ett gräsligt pendeltåg. Svenska Mässan ligger mitt i Göteborg med gångavstånd till allt man tänka sig vilja hinna till. Tyvärr kommer Riksstämman inte längre att förläggas vartannat år till Göteborg utan bara hållas i Stockholm.
Nå, det var inte det jag skulle berätta om utan om vårdhunden Othello och hans medarbetare som utbildas i Brösarp.

(Bilden är från Dagens Medicins rapportering från Riksstämman)

Läs om vårdhundsutbildningen här.

Sonja och Olga bekräftar att det är hälsosamt med katt men ställer sig något tveksamma till hundar... För en tid sedan hade vi besök av goda vänner som ville ta sin hund med sig och den var naturligtvis välkommen. Jag kommer inte ihåg rasen men det är en ganska stor hund, nästan i schäferstorlek. Vi stängde in katterna och den mycket sällskapliga och trevliga hunden gick omkring och nosade och noterade förstås den intressanta doften bakom den stängda dörren. Hon satte nosen vid golvet men blev helt förfärad och tjöt i himmelens höjd när en lång kloförsedd grå tass kom farande under dörren (vi har inga trösklar) och viftade för att fånga odjuret utanför. Hunden rusade till matte och vågade sig inte fram till dörren mer.
Jag kan tänka mig Sonjas plan att dra in bytet under dörren och göra slut på det sedan.

Fint besök i Skåne från kontinenten.

2011-11-30T11:04:00.000+01:00

Den här charmige unge mannen har tagit sin mamma med sig för att hälsa på släkten i Skåne. Dessutom är han generös nog att även vilja träffa mammas bloggvänner, hurra! Tyvärr råkade Marianne i Älmhult ut för force majeure och kunde inte komma.
Så VIGGO, hans mamma Petchie och jag tillbringade en härlig eftermiddag bland rutiga dukar och världens godaste vedugnsbakade pizzor. Viggos mormor hann också med en stund och en Otto-glass efter sin stressiga arbetsdag.

Lijiang revisited

2011-11-26T23:32:00.001+01:00

Mitt absoluta favoritställe i Kina är Lijiang, vars gamla stad är listad som världsarv. Den präglas av Naxifolket vars kultur man numera vårdar. Den är intressant på många sätt, bl a av det faktum att den delvis har en matriarkal grund. Bl a lär språket vara konstruerat så att epitetet kvinnlig används som positiv förstärkning och manlig som nedsättande. Man ingick inte äktenskap och vem fadern till ett barn var var oviktigt. En man inbjöds att besöka kvinnans hus men fick inte bo där utan fick gå hem till sin mamma och arbeta. Det finns ett urgammalt skriftspråk, dongba-picturen. Under kulturrevolutionen förstördes stora mängder av ovärderligt material men numera försöker man bevara det som finns kvar.

Som jag berättade kom vi fram mitt i natten efter vår bussresa från Shangri-La men rumskompisen M och jag var uppe med tuppen för att uppleva marknaden och staden på morgonen innan alla hade vaknat. Vi inledde med var sin jakyoghurt, det kan man köpa överallt. Man slurpar den i sig genom ett sugrör och återbördar sedan glasflaskan. Mycket gott!

Sålunda styrkta traskade vi till marknaden och den berättelsen gör sig bäst på bild.
Var så goda!

Somligt kan jag identifiera, som maskrosblad till sallad,

men det här har jag ingen aning om vad det är.

Chili i alla former kan man frossa i.

Nyskördade grönsaker finns hur mycket som helst och man blir oerhört frestad.

Ägg av alla de sorter och hemmablandningar av grönsaker fördiga för woken.

Gissar på tofu, men jag vet inte.

Korgarna är jättefina men litet knökiga att ta med hem på flyget.

På flera hotell serverades vi insaltade jättegoda ankägg på frukostbuffén. Det nog sådana till höger på bilden, stora och ljusblå.

Ägg, ägg ägg!

Över staden vakar Jadedrakens berg med toppar på över 5000 m.

M handlar saftiga clementiner.

Svamp, någon?

Nästan alla är glada och pigga och ställer gärna upp på bild.

Det i mitten ser ut som hela innehållet i en bikupa - utom de levande flygande bina. Desto fler larver... Säkert en dyr delikatess, hm.

I den här avdelningen doftade det himmelskt av inläggningar.

Potatissorterna voro legio.

Nyskördad ingefära. Och så kallas den vi kan köpa här färsk??

Köttmarknaden hastade vi förbi. Den är INTE aptitlig till skillnad från det mesta annat, ja utom bikupan, då.

Men allt är väldigt nystyckat och vem är jag att ha synpunkter...

Tack, du som orkade ända hit! Du har säkert insett att jag är väldigt fascinerad av marknader och kanske särskilt denna. Jag var ju här även förra hösten och hade förberett rumskamraten M på resans höjdpunkt, Lijiang. Jag var litet orolig att jag i min entusiasm hade överdrivit men hon försäkrar att det hade jag verkligen inte.
Idag blir det "bara" marknaden men jag lär återkomma om denna underbara stad.

PS. Bilderna kan klickas större om man vill skärskåda något.

Fredagstema:Advent

2011-11-25T07:00:00.006+01:00

Karins sista tema för månaden är "Advent" - väldigt aktuellt!
Jag kan konstatera att min adventshelg blir ovanligt aktiv. Det betyder inte att jag hoppar över traditionen på söndag, inte alls.
Traditionen för söndagen sedan många år är att vistas på byns bibliotek som har öppet hus och bjuder på kaffe och pepparkakor. Där händer en massa saker under hela eftermiddagen. Ett antal lokala talanger visar och säljer alster med julanknytning, förstås. Det jag tycker är det viktigaste är att konstföreningen har ställt ut alla konstverken i medlemslotteriet som dras i början av december. Dessutom är vi några i styrelsen som säljer tombolalotter med juliga vinster ( som jag haft i uppdrag att inhandla så de är självfallet jättefina) samtidigt som vi försöker locka nya medlemmar. Hinner man, så går man en runda i byn och tittar på julskyltningen och handlar i stånden på torget och köper en korv av Lions. Museet med alla verktyg och historiska tillbakablickar på samhället har också aktiviteter.

Konstverken ska hängas och arrangeras idag; det tar sin rundliga tid.

Den här fina bocken med stomme för många omklädningar kommande år är högsta vinst i konstföreningens jultombola. Jag har gömt undan den i carporten tills på söndag och maken klagar att den biter honom i rumpan varje gång han går ur bilen. Tror att jag tar en lott i hans namn och håller tummen att han vinner! Då kan han bita tillbaka.

Likaså idag tar jag tag i ett annat uppdrag. Den 25 november är sedan 1991 FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. Jag förbereder mig för att sälja inträdesbiljetter till ett program i FN:s kampanj "16 dagar mot kvinnovåld" som Hässleholms Zontaklubb anordnar i morgon, den 26 november.

Kampanjen pågår i hela världen och vi vill dra vårt strå till stacken. Man kan visa sitt stöd även genom att underteckna uppropet "Say No to Violence".
Har du inte redan gjort det så gå in på länken och lägg till ditt namn!

När jag kom idag hade maken just öppnat sin post. Han drar sitt eget strå till samma stack genom sitt medlemskap i Män för Jämställdhet som också anordnar seminarier och möten, dock inte i Skåne, och har en knapp att bära och visa att man är en riktig man.

Jag tycker det är ett bra sätt att fira advent med att kämpa för kvinnofrid. Tänk att vi måste hålla på med det än idag när vi fick en kvinnofridslag redan på 1200-talet under Birger Jarl. Nog är det bittert!

Jodå, vi ska ta fram adventsstjärnor och elljusstakar också, var inte oroliga! Men baka till adventsfika får nån annan göra. Jag gissar att många av er andra fredagsbloggare gör det.

Det är dags att tacka Karin för hennes intressanta utmaningar under november och hon lämnar över stafetten till Annika i Reston, DC.

Tasji

2011-11-25T00:40:00.000+01:00

En intressant person vi mötte under Kinaresan var vår lokalguide i Shangri-La, Tasji, som jag redan presenterat på bild i tidigare inlägg där han bl a står på huvudet vid Napasjön. Han hör till den tibetanska folkgruppen men är född i en liten by i Yunnan. Han har ett för den gruppen typiskt utseende men med en litet pikant dekoration: mellan de normalstora framtänderna finns en liten spetsig tand i mitten, vilket ger hans leende ett speciellt utseende.
Det framgick snart att han inte var särskilt van att ha hand om en sådan grupp som vår, 16 personer varav flera med klena ben och ganska begränsad kondis pga astma och annat, förutom att vi alla var påverkade av höjden över havet. Han var otroligt blyg men sken upp när man själv närmade sig honom och satt man ner och pratade så kom han igång. Han var egentligen vandringsguide för bergsvandringar och klättring så det var ju inte så konstigt att han pinnade på så att flera hade svårt att hinna med. Det var egentligen bara min rumskompis M och jag som höll jämna steg med honom. När jag sa att han fick vänta litet för att vi var så gamla och kryckiga tittade han allvarligt på mig och sa: Old is gold!

Jag frågade om han hade fru och familj men han menade att han inte kunde leva upp till de krav som flickor har! Hm, man kan fråga sig vem det är som har krav...

När det hade gått några dagar och vi var på väg att skiljas åt hade en del av blygheten försvunnit och vi fick honom t o m att sjunga tibetanska visor i bussen! Vägen var väldigt skumpig så bilden hoppar en hel del, det var inget att göra åt.

Tasji följde med oss till Tigersprångsklyftan där nästa guide mötte upp och intog hans plats i bussen. Det var inte utan att vi saknade honom!

Yangtsefloden

2011-11-22T17:16:00.000+01:00

Yangtsefloden är Kinas längsta flod och en av tre stora och långa floder som rinner upp i Tibet. De andra två är Mekong som vi kommer ihåg från rapporterna från Vietnamkriget och Salween som rinner in Burma.

På många ställen i det enorma landet träffar man på Yangtse eller dess bifloder, t ex Pu i Shanghai som jag kunde betrakta förra hösten eller där Min och Dadu flyter ihop till en annan biflod vid jättebuddhan i Leshan som jag besökte i Sichuanprovinsen för två år sedan.

Under årets resa fick jag tillfälle att bekanta mig på närmre håll med själva Yangtse. Vi åkte buss från Shangri-La till Lijiang och gjorde ett par spektakulära stopp på vägen, som inom parentes sagt var VÄLDIGT skumpig, serpentinslingrande och SMAL.

Det första stället vi stannade vid var Tigersprångsklyftan eller Tiger Leaping Gorge, flodens allra smalaste ställe och en av världens djupaste raviner. Många turister företar en ca 2 mil lång vandring längs med klyftan vilket tar minst två dagar och lär vara en tuff utmaning. Vi nöjde oss med att traska nedför de ganska bekväma, men ack så många, trapporna från vägen till floden och det ställe där enligt legenden en tiger hoppade över floden med hjälp av en sten i vattnet för att undkomma en jägare. Man hade utsikt över en del av vandringsstigen på andra sidan. Bergen tornar upp sig till 6000 m runt omkring och naturen är andlöst vacker. Vi hade fantastiskt fint väder med sol men inte alltför varmt - det var man tacksam för under uppstigningen som frestade på, höjden påverkade oss fortfarande. Man kunde bli buren i bärstol vilket en herre i vårt sällskap valde. Han är ganska välväxt och fick betala extra för övervikt..... Några i sällskapet valde att bara gå ner ett stycke men nog måste man ner hela vägen, eller hur?

De gick en hel del vandrare på stigen på andra sidan.

Det är väl sörjt för säkerheten och lämpliga vilplan anlagda här och där. Det är man särskilt tacksam för när man ska upp igen!

Ser du tigern till höger?

Här är stenen tigern sägs ha tagit hjälp av.

Man kunde välja bärstol för transporten och fick många erbjudanden. Såg vi så klena ut?

En vandrare såg ut att göra Qi Ging-övningar.

Det andra stoppet var vid Yangtses första krök där floden under bara en km viker av 90° och lämnar sitt sydliga förlopp och därefter går österut. Det är en historisk plats eftersom Kublai Khans armé korsade floden här på 1300-talet och sedan även Mao 1936 under Den Långa Marschen. Där bussen stannade med oss är utsikten magnifik men grumlas något av den marknad som naturligtvis etablerats där alla turister stannar!

Hade vi nu anat vad som väntade längre fram hade vi provianterat på marknanden men vi tänkte göra det i Lijiang dit det beräknades vara en eller två timmars bussfärd till. Utbudet såg annars frestande ut.

Det som hände var att vi blev stående i kö i fyra timmar på serpentinvägen i bergen. Det har jag berättat om här.

Som jag beskrev så körde folk om och bildade en effektiv propp, två köer, nos mot nos!

Allt eftersom timmarna gick så föll mörkret.

Till vårt hotell i Lijiang kom vi fram vid ett-tiden på natten. Sängen var oerhört skön, kan jag berätta.

Fredagstema: Min konstnärliga ådra

2011-11-18T10:09:00.000+01:00

Karin på Åland, som verkligen har konstnärliga ådror själv, har bestämt temat för denna fredag. Visst har vi alla någon kreativ och konstnärlig talang, bara man släpper fram den! Alla barn vill ju rita och måla och tillverka roliga saker av tomma toapappersrullar, pärlor och trolldeg. Vart tar all denna skaparlust vägen längre fram? Nog finns den och tar sig olika uttryck. Om man inte har en direkt konstnärlig verksamhet eller hobby så kanske man ägnar sig åt inredning, piffar upp bilen med fartränder och annat eller ordnar i trädgården.

Genom livet har jag alltid haft någon kreativ aktivitet på gång. Jag sydde mina kläder i många år, stickade och virkade, jag har flätat rotting, pillat med glaspärlor, broderat, knypplat, fotograferat och jobbat i mörkrummet och gud vet vad.

På senare år, har det kristalliserat ut sig till två saker. Jag ramlade över möjligheten att gå och lära mig att göra hattar hos en gammaldags modist och blev fast! Vansinnigt roligt, utmanande och mycket utrymme för egna idéer! Jag fyllde huset med hattar och blev känd som damen som alltid bär hatt. Det gör jag fortfarande ofta; jag känner mig inte färdigklädd utan huvudbonad. Dock kan det lika gärna vara en mössa, lokalföreningens keps eller en snygg hatt, allt beroende på situationen och tillfället. På sommaren ser det ofta ut ungefär så här.

De senaste åren har jag fått avstå att göra alltför många hattar; jag har helt enkelt inte plats....
Silver tar mindre plats och sedan sex-sju år är det min favorit bland kreativa sysslor.

Målat har jag inte gjort sedan skoltiden förutom nån enstaka gång mera av misstag. Som den gången vi var några stycken som målade var sin T-tröja. Motivet jag valde är så nostalgiskt att jag sparat tröjan och inte använder den, haha!

Ens konstnärliga ådra kommer också fram i tolkningen av det man ser omkring sig. Tänk om någon kunde väva mig en matta efter den här bilden jag tog från bussfönstret i Kina!

En riktigt skön novemberhelg tillönskas alla bloggvänner! Det ska bli kul att läsa om alla konstnärliga ådror!

Shangri-La 2

2011-11-18T09:14:00.000+01:00

Napa Hai lär betyda "Sjön bortom skogen" och är ett våtmarksområde och naturreservat någon mil utanför tätorten Shangri-La på dryga 3000 meters höjd. Ett eldorado för fågelskådare med många sällsynta arter men också en oas för oss andra. Vårt lilla sällskap på 18 personer kom att befinna oss helt ensamma i området denna ljuvliga dag med sol och klar luft - om man inte räknar alla fåglar, jakar, får och hästar som fanns där i full frihet utan alla staket.

Jaken är viktig för den tibetanska befolkningen, ungefär som renen för samerna. Den ger dem mjölk, ull, horn och kött och fungerar som drag- rid- och lastdjur. Under sommaren strövar jakarna fritt i bergen och betar, nu på hösten kommer de hem och betar på lägre nivå . När betet är slut utfodras de med hö och torkad majs som man kan se på otaliga hässjor.
Det finns även korsningar mellan jak och "vanliga" nötkreatur.
En sällsam syn från bussen var bonden som plöjde med en träplog förspänd med en jak och som just tog en paus för att prata i mobiltelefon! Tyvärr hann jag inte fånga honom på bild.

Vi tillbringade en halv dag vid Napa Hai som nu på hösten, efter torrperiod, bara hade en ganska liten vattenspegel och väntade tranornas återkomst efter ytterligare en vecka. Men vi fick glädjen att se några grupper av tranor om tre och tre. Detta var nog det närmaste känslan av sagans Shangri-La vi kom!

Sjöns vattenspegel var ganska liten så vi vandrade på det som annars är sjöbotten. När regnet kommer växer den snabbt.

Vår lokalguide Tasji utnyttjade tillfället att göra sin gympa.

Överallt kunde vi från bussen se hässjorna med jakarnas vinterfoder.

Shangri-la 1

2011-11-15T11:44:00.000+01:00

Staden Zhongdian i norra Yunnan bytte för 10 år sedan namn till Shangri-La efter den mytiska sagoplatsen i James Hiltons roman "Lost Horizon" från 1930-talet. Avsikten var naturligtvis att dra ytterligare turister till platsen som är porten till Tibet, har övervägande tibetansk befolkning och annars är mest känd för klostret Songzanlin (stavningen varierar kraftigt!), byggt på 1600-talet av den femte Dalai Lama. Klostret kallas ibland "Lilla Potala-palatset" eftersom det liknar det riktiga Potala i Lhasa. Numera befolkas klostret av ca 600 buddistmunkar.

Shangri-la ligger på dryga 3000 meters höjd och när man kommer ganska direkt från den skånska havsnivån känner man av den tunnare luften. Vi anlände en tidig morgon med flyg från Kunming och efter en frukostförstärkning på ångkokta dumplings inhandlade i ett hål i väggen begav vi oss till Songzanlin. Alla tillhölls att gå väldigt sakta uppför de branta trapporna. Uppmaningen var ganska onödig, man flåsade som en blåsbälg efter bara några steg. Jag hade faktisk noterat att pulsen steg redan när man steg ur flygplanets tryckkabin och kunde överbevisa flera reskamrater att deras också gjorde det fast man hävdade att man inte kände det. Redan på flygplatsen erbjöds man köpa syrgas i plåtflaskor för 45 yuan. Inne i stan kostade de 25 yuan och flera inhandlade sådana och hävdade att ett par sniff kom dem att känna sig bättre. Min yrkeserfarenhet av den kortvariga effekten av ett par andetag oxygen fick mig att spara in den utgiften.
Vår lokalguide, Tasji, visade oss runt i den stora tempelsalarna och berättade om de olika väggmålningarna om Buddha och hans läror och olika visa män och kvinnor. Man fick inte fotografera inomhus, tyvärr, inte ens utan blixt.
Att Tasji själv var troende buddist framgick både av hans sätt att berätta och att han tre gånger knäföll och bugade till marken inför den största Buddhafiguren.
Vi fick av honom också stränga order att bara gå runt i templen medsols och att absolut inte trampa på trösklarna - då trampade man på Buddhas axlar!
Man fick naturligtvis inte se munkarnas boningar inifrån, men det framgår väldigt tydligt att det inte är fråga om någon lyx! Reparationer och bygge pågår överallt - med synnerligen primitiva metoder. Klostret for mycket illa under kulturrevolutionen som så mycket annat i Kina och med tanke på hur myndigheterna förtrycker Tibet har såklart inte heller de tibetanska och buddistiska grupperna här det inte heller lätt. Antagligen är turistströmmen ganska nödvändig för att underlätta i någon mån.

Litet irriterande är den kinesiska (o)vanan att ge oss en liten bit på engelska men resten bara på kinesiska. Särskilt retar det mig dock på omslaget till fina tidskrifter med lockande rubriker på engelska men hela innehållet sedan bara på kinesiska.

Anblicken är praktfull ..

..och området mycket stort.

När man kommit upp ett stycke blir utsikten magnifik men byggnadernas skick också avslöjad.

Flest munkar i de röda skynkena såg vi inne i templen där man inte kunde fotografera dem-

Trapporna är MYCKET branta.

Tasji

För mig som inte gillar att gå nerför var nedmarschen inte behagligare alls även om jag inte blev lika andfådd.

Byggen pågår överallt, här öser man sand i en korg att bära på ryggen!

Kvinnan tycks van att fotograferas och låter sig inte bekomma, tvärtom bjuder hon på ett leende..


..och säkrar remmen om huvudet..

..innan hon kilar upp för de smala brädorna med sin last!

Väl nere fick jag syn på denna kvinna i sin vackra dräkt. Under kunde man skymta jeans och högklackat!

Efter dagens tidiga fysiska ansträngning smakade det gott med mat på detta etablissemang som värmdes av glödeld mitt på golvet.

En hot-pot med rykande soppa var inte heller fel i det litet kyliga vädret.

Alla lät sig väl smaka..

..och nya rätter kom hela tiden in.

Små kineser

2011-11-11T23:34:00.000+01:00

Barn har jag sett överallt där jag rest i Kina.

Den här lille tuffingen ville gärna vara med på bild och har redan lärt sig att göra V-tecknet inför fotografen.

Stolt pappa.

Utomhusfia på kinesiska?

Små bröllopsgäster i Shangri La med mycket spring i benen fick komma ut med barnvakt ett tag. Bröllopet hölls i matsalen på vårt hotell.

Litet blyg.

Trött baby hos mamma med affär.

Stolt och glad pappa med förvånad ättling. Konstiga långnäsor som glor på mig!

Det heter pangpang på kinesiska också, det gjorde denne yngling klart.

Bussen stod stilla en lång stund och jag kunde studera denne pappa som förlorad för omvärlden gosade och gnuggade kinden mot sitt mycket lilla barn.

Redan hjälpreda på marknaden.

Med mormor eller farmor i parken.

Kolla korgen! Barnet blev kanske otåligt att sitta där bak.

Jag kan inte påminna mig att jag under denna resa sett några syskonpar - det gjorde jag däremot förra året - och det är ju inte så konstigt i detta ett-barns-land där man kontrollerar kvinnorna och tvingar dem till abort eller bötfäller dem för fler barn än ett. Men nya problem väntar. Med bara ett barn satsar familjerna stenhårt på utbildning och då kommer det att bli ont om folk som vill slita i fabrikerna för skitlöner. Redan nu förekommer det kidnappningar och åtföljande inlåsning vid gräsliga arbetsplatser med slavliknande omständigheter. Man har mjukat upp ett-barnsregeln litet redan. Om båda föräldrarna är ensambarn får de skaffa två barn.

Fredagstema: Trender

2011-11-11T21:44:00.000+01:00

Jag har varit tvungen att hoppa över ett par fredagsteman men nu är jag på spåret igen. Karin på Åland som är temadirigent den här månaden tycker att vi ska spåna om trender idag.

Jag har en känsla av att de flesta av oss tror att vi är otrendiga och självständiga och alltid gör våra egna val. Tyvärr är det nog ett självbedrägeri. Nog rättar vi in oss i ledet, alltid! Vi bakar surdegsbröd när det är inne, vi justerar kjollängden automatiskt (fast just nu verkar den vara valfri), vi lagar mat efter TV-kockarnas förslag och matbutikens skyltning.

Vi följer medias skvaller och opinionsmätningar visar med förskräckande tydlighet hur viljelösa vi är som tror på rykten, halvsanningar och rena lögner, ofta utan att reflektera.

I ungdomen är man dels livrädd att sticka ut, dels väldigt angelägen om att göra det! Denna ambivalens resulterar ofta i hårresande trender som kläder i trasor (dyra!) frisyrer som tar timmar att fixa till, byxor som visar hela rumpan för att bara nämna några exempel. Något årtionde senare rodnar man vid tanken på hur man spökade ut sig. (Nej, "på min tid" visade man inte rumpan och hade inte trasiga kläder men föräldragenerationen förfasade sig över våra tuperade frisyrer och absurt stärkta underkjolar precis som nu.)

Efterhand bryr man sig mindre och blir kanske både diskretare och modigare och väljer det man verkligen trivs med. Kommer det en trend man gillar då är det OK, gör man inte det så får det vara!

Vissa saker kan bli ens kännemärke. Ett av mina har i många år varit hattar, vilket för det mesta varit väldigt otrendigt. Modevärlden har av och till predikat hattar men just denna detalj har inte riktigt blivit trend i vår tid. Däremot har det fram till 1960-talet varit otänkbart att INTE ha hatt, sak samma för både kvinnor och män. Man skulle kunna säga att det barhuvade modet har varit trend sedan dess.

Härmed tillönskas alla i bloggvärlden en trevlig helg och jag hoppas att dagen, 11 11 11, har varit minnesvärd!

(Bilden från nätet)

Stenskogen i Shilin

2011-11-09T18:11:00.001+01:00

Förra året i november när reskamraten C och jag bodde på vandrarhemmet Camelia Hostel i Kunming och vandrade runt på gatorna och bl a hittade en get i gymnastikskor och gjorde ett besök på akuten misslyckades vi med att ta oss till Shilin och den världsarvsnoterade stenskogen där. Formationerna kallas karst på geologispråk och finns litet överallt i världen, mer eller mindre spektakulära. De bildas genom vattens tärande på bergarter av olika hårdhet. De berömda sockertoppsbergen längs Li-floden som så ofta avbildas i kinesisk konst är en annan version. Vid mitt nya besök i Yunnan nyss var det således obligatoriskt med en resa de 12 milen från Kunming till Shilin och några timmars vandring i den för besökare tillgängliga delen av det enorma stenskogsområdet. Av för mig okänd anledning måste vår buss först registreras hos denne gentleman.

Följ med på vandringen som går ganska sakta på anlagda men branta, smala och knöliga stigar.

Utanför vandringsområdet fanns några stånd och de här damerna skulle nog kränga varor till turister.

Vackra parkanläggningar kantade vandringsområdet och på många ställen var utsikten magnifik.

De allra flesta besökare är förstås kineser och kineser turistar i grupp. I Yunnan bor många av Kinas 56 olika etniska minoriteter (majoriteten är Han-kineser och utgör mer än 90%) men jag har ingen aning om vilken minoritet frottéhandduksdamerna kommer från. Söta är de i alla fall..

.. liksom de här två.

Dessa praktfulla personer gör en fest av sitt besök och förgyller alla andras.

Stigen går genom bågen och man sneglar oroligt uppåt. Vår lokalguide hävdade att hon inte hört talas om att det trillat ner nån sten sen jordbävning på 1800-talet men jag är nog skeptisk till den uppgiften.

Ser ni katten?

Fritt fram för egna fantasier!

En del av vårt sällskap hade dåliga ben och åkte då runt området i en liten öppen buss som stannade till vid vissa ställen. Jag är dock glad att jag kunde uppleva att själv ta mig fram vid foten av de enorma stenstoderna frammejslade för årmillioner sedan. Konstaterar nu nöjt att denna gången har jag inte slösat bort min tid i Kunming!

Borta bra men hemma bäst!

2011-11-08T16:25:00.000+01:00

Den som gör en resa har något att berätta, det är det klassiska uttrycket. De allra flesta börjar kanske gärna med att det är skönt att komma hem - och det är det ju! Om jag ska lista tre saker som är skönt med att komma hem från ett par veckor i Kina så blir det:

1) skönt att slippa "stinky hinky" dvs korgen där man slänger sitt begagnade toapapper eftersom avloppsrören inte klarar papperet (liksom i Grekland och kanske andra ställen jag inte känner till). Örk.
Fö tycks förra årets resa, fr a tågresorna, härdat mig mot toaletterna i Kina, jag har uppenbarligen vant mig vid det mesta och trubbats av rejält.

2) skönt med handdusch och inte fix dusch även på "fina hotell" (liksom i USA!)

3) skönt med den egna sängen - förstås - trots utmärkta sängar (fasta bottnar, vilket min rygg älskar!) och härliga täcken överallt.

Jag kom således hem för några dagar sedan efter min fjärde Kinaresa som gick till Yunnanprovinsen förutom ett par dagar i Beijing. Det har varit lyxvarianten med flyg och inte tåg som förra året och jag har varit frisk hela tiden men började snora på planet hem och går nu omkring med en kinesisk ganska lindrig snuva.
Det mesta har klaffat som det skulle med ett par mindre malörer; det får man alltid räkna med. Bl a välte en grusbil på de smala och serpentinslingriga bergsvägarna mellan Shangri La och Lijiang med 4 timmars väntan på att komma fram. Otåliga bilister började nämligen köra om kön från bägge håll vilket förstås resulterade i att dubbla led stod nos mot nos på ömse sidor om stoppet och ingenstans att ta vägen med stup på ena sidan och bergvägg på den andra! Smart!! Kranbilen som skulle fram för att lyfta haveristen kom ju inte heller fram förstås. Det tog polisen åtskillig tid och möda att dirigera undan tillräckligt många idioter till en plats där det gick att komma ifrån vägen. Jag kom att tänka på ett 15-spel; ni vet ett sånt där med små rutor man flyttar i kringelikrok i en liten ram för att få dem i nummerordning. Det måste ha varit ett sånt pussel för att få väck proppen och fram kranbilen. Sen var det ju kvickt löst och när vår buss körde förbi alla som skyfflats av vägen kände man en elak skadeglädje: Där kan ni stå, korkskallar!

Idag tänker jag underhålla er med en kavalkad av trevliga skyltar. Var så goda!

Toalett i Förbjudna Staden i Beijing

Vid en damm i en park

Trappan ner till Yangtsefloden vid Tigersprångsklyftan ÄR lång och brant. Sen ska man upp också så rådet verkar klokt...

Jaha?

Utanför toalett

De vita "trasorna" är tibetanska sjalar och är avsedda som hedersbevisning mot, i det här fallet, trädet.

Det här var helt enkelt utgången.

En stilla bön!

Om jag fattade rätt fick man inte klättra över staketet in till fåren. Så det gjorde jag inte.

Eehh?

Drunkna försiktigt, annars...

Vad kan golvet göra, sa du?

Den våldsamma kommersen vid Kinesiska Muren vid Badaling har stoppats sen mitt besök 2008, vilket var en befrielse. Det här etablissemanget ett stycke därifrån fanns dock kvar och kunde servera varm choklad när man man tagit sig både upp och ner under ett par timmar. Det erbjöds även konjak och Canada Goose-jackor för 4-500 yuan (lika mycket i kronor), garanterat tillverkade i Canada! Liksom "äkta" Fjällräven, Haglöfs, Peak performance osv..

Fint med heta källor i badrummet!

Jag vill dock betona att man inte enbart ska skratta åt "Chinglish", dvs de ibland helt bisarra översättningarna till engelska. Man kan säkert få många tips om hur mandarin är konstruerat och hur svårt det måste vara på båda hållen att få till en vettig mening. Det finns böcker om Chinglish med seriösa funderingar men med mycket humor. Så det är litet Lotta Svärd - litet att skratta åt men mera att hedra ändå!

Kineseriet på bloggen torde fortsätta.

Det här håller jag med om.

2011-10-22T12:55:00.000+02:00

Thomas Millroth tycker till om Malmö Moderna i dagens Sydsvenska. Jag håller nog med om det mesta efter vad som kommer fram allt eftersom.T ex det här.

Narkosläkaren frikänd

2011-10-21T23:53:00.000+02:00

Dom har fallit i det förfärliga utdragna målet mot narkosläkaren - inte barnläkaren - som hämtades av polis mitt under arbetet på sjukhuset ett halvår efter det ifrågasatta dödsfallet.
Hennes liv är ödelagt, föräldrarna till det döda barnet har inte fått svar på sina frågor och processen har pågått i tre år.
Nu ska åklagaren "analysera" domen och ta ställning till om han ska överklaga. Mänskligt att döma kan man inte komma längre än alla dessa experter i utredningen redan gjort. Jag har följt alla skriverier i Läkartidningen och Dagens Medicin förutom dagspress, radio och TV.

Jag har arbetat som narkosläkare i 35 år och bl a deltagit en hel del i palliativ vård, dvs vård i livets slutskede, så jag vet en del om uppgifterna den nu frikända kollegan stått inför. Jag önskar att hon nu får gå vidare och att hon får all hjälp som kan uppbringas att komma tillbaka till ett meningsfullt arbete.
Måtte åklagaren besinna sig.

Fredagstema: Kryddor

2011-10-21T07:00:00.001+02:00

En gång i tiden var kryddor en mycket dyrbar lyx i vår del av världen medan vi idag ser det som en självklarhet att välja och vraka bland de mest exotiska sorter. HeLena tycker att vi ska filosofera över kryddor denna fredag. Visst finns det bildlika sätt att använda begreppet också men jag håller mig till det konkreta och doftande. Dessutom doftar mina händer just nu underbart av rosmarin sedan jag nyss tog i plantan för att fotografera den!

Salt och peppar kan man ju inte vara utan och numera finns det t o m olika saltsorter att välja mellan även om jag nog tycker att den salta smaken är ganska lika mellan de olika sorterna. Det är mest priset som skiljer. Dock kan det vara litet speciellt med stora flingor på vissa rätter.

Peppar finns i en hel massa olika varianter där allt verkligen inte är peppar som kallas peppar! Gemensamt är bara att de smakar starkt. Jag använder mycket svartpeppar, kryddpeppar, sichuanpeppar och chili. Nyligen hittade jag långpeppar i en gårdsbutik och fick veta att detta var den allra första pepparsorten som kom till Europa men som numera inte är så lätt att komma över. Jag köpte hela avlånga frukter som man mortlar, ju finare, ju starkare smak. Sichuanpeppar mortlar jag också helst själv men har på senare tid fått litet bakläxa av mannen som inte uppskattar att den killar på tungan!

Min älsklingskrydda alla kategorier är vitlök även om jag inte är så nördig att jag vill ha den i glass och efterrätter som lär förekomma. Jag odlar själv min vitlök och ska i november sätta fyra olika sorter.

Årets skörd

Vi har nog vitlök i någon del av maten varje dag, hel, hackad eller bara lätt tilltryckt med knivbladet och med i kok eller wok, mera sällan pressad.
Jag säger bara vitlöksspäckad lammstek...

Våra vanliga "hemodlade " kryddor, dill, persilja och gräslök har jag förstås också i kökslandet och har just häromdagen skövlat persiljan, hackat och frusit in. Gräslök är ett måste till saltsillen och till den stekta ska det vara ett rejält lager dill eller persilja emellan filéerna. Gräslöken blir inte så bra fryst så på vintern får hackad rödlök eller purjo vikariera. ALLA sorters lök är fö ovärderliga kryddor!

Min basilika åt nån annan upp i år - det blev stora fula hål i alla blad - men min butik har fin KRAV-odlad basilika varje dag så det går ingen nöd på den fronten heller.

Lagerblad lider jag ingen brist på. Mitt ca 30 år gamla lagerträd är outtömligt och har ett par avkommor - jag har lyckats få ett par rotskott att överleva.

Detta är det senaste skottet som lever men ännu inte börjat växa till sig på egen hand (vilket dock ogräset i krukan gör..)

Rosmarin är en annan favorit. Bara att ta på plantan och lukta på den är njutning och jag lägger gärna kvistar till bl a lammkött och jag klipper ofta bladen fint i bröd. Min nuvarande planta är från i våras (eller var det förra våren?) efter att mitt stora fina uppstammade träd bara tvärdog. Den nuvarande får växa fritt.

Jag visar den ännu osnaggade kanten

Färska kryddor är förstås godast men alla går ju inte få så hos oss och de torkade har ju sina klara fördelar i hållbarhet. Somliga kryddor används i olika former, t ex koriander där bladen används färska eller torkade men också de krossade fröna. Själv tycker jag att bladen smakar tvål men gillar fröna i
bl a äppelrätter. Lavendel används ju också ibland som krydda men det blir också mycket tvål över den smaken.

Curry var en smak man växte upp med som typisk för kokt höns med ris och currysås men visade sig vid närmare betraktande var en blandning av allt möjligt exotiskt och gott. Fast nog är kokt höns med currysås fortfarande väldigt gott... Matsalen på jobbet brukade servera det emellanåt; jag får nog se till att göra det själv nån dag!
Kan dessutom tillägga att jag just igår, torsdag, hämtade lamm på slakteriet och omedelbart lagade rosmarinkryddade lammkotletter till middag!
Till helgen blir det mera lamm, det kan jag garantera. Hoppas alla ni andra också får god helgmat!

F ö vill jag meddela att nästa fredag blir det inget tema för mig eftersom jag ut på resa igen, denna gång med osäker tillgång till dator. Det därefter följande, novembers första, riskerar att bli något försenat men hoppas jag får ihop nåt då, vad rubriken nu blir.

Hej då, Torgny!

2011-10-19T22:04:00.000+02:00

På fredag, den 21 oktober, tar vi farväl av vår gode vän Torgny Rydahl i Farstorps kyrka. Han skulle fyllt 86 till nyår och firat nyårsafton hos oss precis som de senaste 25 åren med bara ett par undantag; då pga alltför strängt väder för att han skulle kunna vara hemifrån utan att elda i några timmar eller en svår förkylning.

Torgny var konstnär i hela sitt liv; ända tills i höst målade han. I alla år bodde han i sin backe i Luhr tills han strax före jul 2010 flyttade till ett bekvämare boende i ett radhus i Hästveda. Där tyckte han att han fått rena lyxen.

Norra Skåne gjorde reportage på 85-årsdagen

När landstinget tackade mig för 25 års trogen tjänst köpte jag en tavla av Torgny men vi köpte flera andra av honom genom åren.

Den här är min "25-årstavla". Slätt, hav och himmel var ett återkommande motiv..

.. i olika former och stämningar.

Torgny tyckte om att fjällvandra och att resa till Santorini. Många bilder kommer också därifrån och vi har flera stycken. Jag var också en gång på Santorini och blev betagen så de tavlorna påminner både om den resan och om Torgny.

På sista utställningen Torgny hade för ett knappt år sedan köpte vi två akvareller, en som han hade målat på Santorini 1964 och en som han målat just 2010. Borlängefamiljen tycker också om Torgnys måleri och den över 40 år gamla Santorinibilden hamnade där som julklapp.

När vi senast hälsade på Torgny i hans "lyxboende" var han pigg och alert och vi var glada att se att han uppskattade att ha det bekvämt. Nu blev det inte så länge som vi hoppats som han fick njuta av det och på fredag säger vi hej då för gott. Men vi har ju honom omkring oss varje dag i målningarna! Tack för dem, Torgny!

Kära problem...ähum...

2011-10-18T14:00:00.000+02:00

... sa mannen som kom in på scenen när ridån sänkts litet oväntat och plötsligt en dryg halvtimme in i första akten av Les Misérables under söndagens föreställning på Malmö Opera. Han rättade sig till "kära publik, vi har fått ett problem men ska strax lösa det".
Det visade sig att en av artisterna blivit plötsligt sjuk men då uppsättningen har gott om alternerande i rollerna var problemet löst inom några minuter och den fartfyllda föreställningen kunde fortsätta. Vid musikaler brukar jag av erfarenhet vara förberedd med öronproppar (minns med fasa en Cats i Stockholm och en Mama Mia i Göteborg) men klarade mig utan den här gången även om den elektroniska ljudnivån med fördel gott kunde sänkts flera grader. Jag förstår helt enkelt inte varför man måste gå ifrån en musikalföreställning med ringningar i öronen. Texten går ju också helt i förlorad i den maximala ljudstyrkan.
Men det var trevligt att uppleva Marianne Mörck och Dan Ekborg gjorde bra ifrån sig.

Föreställningen var avslutningen på en dag i Malmö med besök på Malmö Moderna, Konsthallen och en ganska mager textilmässa.

Malmö Moderna visar ett urval från modershuset under rubriken Scenbyte, en rubrik som ska bli återkommande under de närmaste åren med olika teman. Den aktuella utställningen omfattar verk mellan 1900 och 1950 av ett flertal berömda konstnärer. För mig, som brukar besöka Moderna Museet när jag är i Stockholm, var det ett kärt återseende av många gamla godingar.

Vem minns inte "ägget" som väckte sånt rabalder när det inköptes 1961 för 181 000kr? Heter egentligen "Den nyfödde II" och är av rumänen Constantin Brancusi.

Sigrid Hjertén

Nils Dardel

Utställningens paradnummer, Den döende dandyn av Nils Dardel

Längst bort skymtar Matisse

Tora Vega Holmström

Vera Nilssons spanska landskap

Jag intog en god soppa i foajécaféet till lunch och roade mig med att betrakta de många besökarna som strömmade in och köpte biljetter och vykort. 90% klädda i svart och mörkgrått. Vad är det med folk? Har vi alla sorg? Så när de två damerna, den ena i lila och den andra i rött steg in kunde jag inte låta bli att ta en bild. Rummets röda färg får ju allt att glöda på bilden men man kan i alla fall se skillnaden. På stolen framför mig ligger min jacka - inte heller den svart, tack och lov. Nog behövs litet färg i vardagen även under den mörka årstiden, eller framför allt då.

Från Moderna traskade jag till den ovan nämnda textilmässan i en obskyr utställningshall jag aldrig tidigare besökt men den var raskt avklarad. Fast de hade gott kaffe för 10 kr inkl påtår och gratis inträde så jag klagar inte. Det var inget fel på de få utställarna men jag har ju i friskt minne forna tiders stora tillställningar på Slagthuset med föreläsningar av sådana som Kaffe Fasset men den tiden verkar vara förbi, tyvärr.

Före Les Miserables hann jag också med ett besök på Malmö Konsthall; den ligger ju bra till precis bredvid Malmö Opera - eller Malmö Stadsteater som jag föredrar att kalla huset där operan huserar.

Jag uppskattade Misaki Kawai´s Big Bubble. Av den blir man verkligen på gott humör! Och den är ett eldorado för ungar med sina färger, prång och överraskningar runt nästa hörn.

Denna bild är från Konsthallens hemsida. Botanisera vidare själv om du blir inspirerad (man får inte fotografera på utställningen).

Efter musikalens slut hade jag bara några få meter att gå till Triangelns station och ta tåget hem - lyx! Jag minns språngmarscherna till Centralstationen "förr i världen" när jag hade konsertabonnemang och konserterna fortfarande var på Stadsteatern och sista tåget gick kl 22.

Hela helgen har bjudit på strålande vackert väder liksom måndagen. Bokskogen är bedårande vacker med glesnande lövverk som skiftar i höstfärg. Men idag, tisdag, hällregnar det så bortsett från ett besök hos bilprovningen - det gick bra - så håller jag mig nog inne.

Metropolitanoperan live and live in HD

2011-10-16T00:29:00.000+02:00

För knappt två veckor sedan var jag och nevön på Metropolitanoperan och såg och hörde Anna Netrebko i Donizettis Anna Bolena. Det var fantastiskt vackert, alla röster av toppkvalitet, tidstypiska kostymer så att alla såg ut som Hans Holbeinporträtt och sparsmakad dekor som lät dräkter och röster dominera. Vi satt relativt långt bak på "balcony" men hörde suveränt och hade bra överblick över scenen men så klart inga närbilder.

Det hade jag däremot under gårdagskvällen (det är nu litet över midnatt så det blev just "i går") när jag nu såg lördagsmatinén "live in HD" som det kallas. Dagens operaartister måste, förutom röstresurser, också vara skådespelare och det är verkligen Anna Netrebko! Det var roligt att se dräktprakten på nära håll och ansiktena på sångarna. Det ger en ytterligare dimension att ha sett föreställningen på bägge sätt.
Jag har fortfarande huvudet fullt av den vackra musiken och rösterna och hoppas drömma om den när jag strax ska gå och lägga mig.

I våras gjorde Anna N rollen i Wien med Elina Garanca som Jane Seymore ( på Metropolitan är det Ekaterina Gubanova) och deras stora scen i andra akten hittade jag på youtube. Njut, den som vill!

Birgit Nilssonpriset till Riccardo Muti

2011-10-15T00:08:00.001+02:00

I går, den 13 oktober, fick Riccardo Muti ta emot Birigt Nilssonpriset vid en ceremoni på Operan i Stockholm.

Han tackade med ett tal där han prisade Birgit, förstås, och berättade hur han som ung reste till Rom enkom för att höra Birgit i verkligheten som Leonora i en konsertant version av Fidelio.
Man kan läsa om ceremonin och se och höra talet i ett videoklipp på bloggen Opera Chic.

Sondra Radvanovsky, operakören och operaorkestern bjöd på vacker underhållning med stycken ur Nabucco och Il Trovatore.

Detta tycker jag är en större nyhet än det man absurt tjatat om till leda de senaste dagarna. På Aktuellt uttryckte en liten farbror på gatan i Göteborg vad jag tycker om det sk drevet: "Mycket skrik för litet ull, som gumman sa när hon klippte grisen."

Fredagstema: Astrid Lindgren

2011-10-14T11:16:00.000+02:00

Idag ska vi fundera över Astrid Lindgren i fredagstemat enligt HeLenas önskan. Det kan leda hur långt som helst men jag ska hålla mig till tre punkter.

Den allra första bok av Astrid Lindgren jag läste var Kajsa Kavat. Den består av ett antal korta historier, bl a den om Kajsa som säljer karameller på torget när mormor, som hon bor hos, har brutit benet och den om den obeskrivligt lortige lille Sammelaugust som blidkade den arge tjuren genom att klia honom mellan hornen. Boken var inhandlad och gömd hemma men jag hittade den och sprang genast till mor och undrade vem som skulle ha den. "Om du kan läsa titeln så får du den idag", sa hon. Jag tror jag var fem år men jag kunde läsa och läste raskt "Kajsa Kvast". Jag fick inte boken den dagen... Men jag tycker fortfarande det var litet orättvist. Ordet "kavat" ingick dittills inte i min vokabulär och omslagsbilden fick mig att dra förhastade slutsatser.

När jag på 1970-talet första gången åkte och hälsade på en rysk väninna boende i Riga i Lettland var hennes dotter i 6-7-årsåldern. Tösen var först väldigt blyg men det kom snart fram att hon hade en fråga som brände. Till slut vågade hon ställa den:"Känner du Karlsson?" För henne var Karlsson På Taket en verklig figur som bodde i Sverige och vad var då naturligare än att jag, som också bodde där, kände honom. Längre fram på 70-talet köpte jag med mig en träfigur från Sovjet av Karlsson och gav ett syskonbarn.

Karlsson popularitet i öst har tydligen stått sig, på nätet hittar jag en bild på ett ryskt frimärke med Karlsson från 1992.

Själv har jag inte läst så mycket om Karlsson men jag tror mig minnas radioteaterinslag i något annat program för länge sedan med Lillebror och Karlsson.

Pippi är och förblir juvelen i Astrid Lindgrens krona för min barndoms litteratur utan att jag vill förringa någon annan av böckerna.
Men för mig som vuxen lyser en berättelse klarare än alla de andra, den om hennes föräldrars kärlekshistoria, Samuel August från Sevedstorpoch Hanna i Hult. Där kom den lille lortige Sammelaugust tillbaka som vuxen man och älskade sin Hanna så att jag tåras än idag när jag tänker på honom. Och därifrån, i det kärleksfyllda hemmet, fick Astrid all den inspiration som behövdes för en otrolig litteraturgärning värd Nobelpriset flera gånger om.

Hösten är här

2011-10-12T15:33:00.000+02:00

Äntligen en solig dag! Gräset som praktiskt taget vajade har mannen klippt och jag tog en runda med kameran. Mycket behöver göras inför vintern men den lusten fanns inte idag - bara njutningslystnad. Sen har jag den filosofin att man inte ska städa för mycket i trädgården, det vissna ska återgå till jorden och under vintern skydda det som ligger och sover undertill. Till våren kommer massor av grönt och skyler det vissna som i lugn och ro tas om hand av daggmaskar och andra små arbetare i naturen.

Det var inte helt lätt att få skarpa bilder eftersom det även råder en frisk vind så en del rörelseoskärpa får ni stå ut med.

Massor med knoppar är redan anlagda och somliga har filtomslag som magnolian.

Nunneörten ger sig inte; blommar från tidig vår tills det fryser ordentligt.

Citronmelissen har små söta blommor nu..

.. liksom oreganon.

Här ska vitlöken planteras i november och än har jag inte hjärta att gräva om hela landet när chrysantemum blommar för fullt. Det gör den f ö både här och där i hela trädgården eftersom jag låter den fröa som den vill.

Smulgubbarna är också optimister.

En av mina cotoneastersorter är full av röda bär som tydligen inga fåglar gillar.

Höstfärger lyser litet här och där.

Kärleksörten blommar som bäst nu.

Den här rönnen var full av bär som tydligen smakat utmärkt.

En gren av klängrosen New Dawn har gömt sig hos Cotoneaster Skogholmi och blommar på.

Några kungsljus får stå kvar och fröa.

Vildvinet är som vackrast på hösten.

Benvedsträdet viftade i blåsten men är praktfullt nu.

När jag stod med nyckeln i handen häromkvällen nåddes min näsa av ljuvlig doft, och si, kaprifolen har gjort en sista ansträngning högt upp!

Annars har den nått så här långt.

Vit rhododendron ska det bli till våren igen.

Hagtornsträdet har också röda bär som tydligen inte heller smakar någon just nu.

Sista Lysimachiablomman för i år.

Silverax finns några kvar..

.. och en enslig malva.

"Sommarsnön", den livskraftiga clematisen "Summer Snow" har blommat ut..

.. och kommer att förvandlas till en rishög.

Trädgården kommer att ha många ställen för igelkottar och andra varelser att krypa in i. Det har redan trillat av en massa löv som jag undviker att kratta om de inte bildar tjocka lager på gräsmattan. Oftast tar nordanvinden hand om dem och skickar dem vidare och de som landar i rabatter är bara välkomna.
Årstidsväxlingar och kretslopp är fascinerande, eller hur?

Manhattan på 8 dagar

2011-10-10T14:37:00.001+02:00

Några dagar efter att jag kommit hem från New York känns det dags att summera resan och jag gör det med en bildkavalkad. Viktigast är så klart umgänget med Saltisfamiljen och mina nyare vänner på 22:a våningen; det är ju därför jag åker över huvud taget. Men Manhattan är ju ett Mecka för en kulturtant som jag, dessutom. Häng med, den som vill! Vissa bilder är en upprepning från de inlägg jag gjorde medan jag var i New York och som kom i helt konstig ordning då. Mycket finns också på Saltis blogg.

Min hyresvärdinna K och jag tillbringade några timmar på MoMa där jag passade på att återse Matisses Ryggen i trädgården. K var riktigt duktig att inta den rätta posen. Matisse arbetade med verket i många år och det finns många skisser av vilka en del visades på Louisiana för några år sedan.

K och jag åt en god lunch på MoMas café på plan 5 med fin utsikt över trädgården.

Jag fick en nostalgisk upplevelse: en Root Beer float - något jag inte intagit sen tonåren i Kalifornien. Jo, det VAR fortfarande gott...

Sen promenerade vi i Riverside Park längs Manhattans västra sida utmed Hudsonfloden där det pågår konstprojekt. De här något magra figurerna kallas River Gazers.

Vid ett gathörn stod två stora hibiscusträd alldeles översållade med vita blommor!

Den judiska mat- och bosättningsaffären Zabars på West Side var ett eldorado för ostälskare och jag kunde hemföra en god Havarti till East Side. Den försvann som en avlöning till kvällsmaten!

Morgonen därpå var det molningt när jag knallade genom Central Park till Metropolitan Museum of Art

Numera är det t o m rökförbud i hela parken!

Konstverket på museets tak i år var inte så roligt, tyckte jag, men utsikten är alltid magnifik.

Med metron tog jag mig söderut för att se hur långt bygget kommit vid Ground Zero. Det mesta är fortfarande en stor byggarbetsplats och för att se det nyinvigda minnesmärket måste man ha biljett och stå i långa köer vilket jag avstod ifrån.

Under min promenad hamnade jag i denna park med demonstranter som slagit läger. En fråga till en polis gav mig upplysningen att de protesterade mot Wall Street vilket vi får höra allt mera om fortfarande och ser på TV hur det växer.

I juni var jag på vernissage av utställningen Dubuffet som arkitekt på Skissernas Museum i Lund och skrev om det på bloggen då. Då bestämde jag mig för att ta mig till Chase Manhattan Plaza och se "De fyra träden" vilket jag således gjorde denna dag. Bilden av mig togs av en kinesisk dam i ett sällskap på fyra som hade ramlat på verket under sin sightseeingpromenad och inte visste vad det var men blivit intresserade. Så vi hjälpte varandra att fotografera och pratade en stund.

De permanenta utställningarna på Museum of the City of New York var stängda för reparation men flera tillfälliga var intressanta, bla en omfattande fotoutställning om de två tornen. Tyvärr fick man inte fotografera. Det fick man inte heller på den utställning som handlade om arkitekten Kevin Roche men man kan läsa om båda via länkarna.

Apple Store på 5th Avenue var gömd bakom byggskärmar och man fick ta sig in via huset bakom och genom långa källarkorridorer där det stod kostymklädda gentlemän och lotsade vidare hela vägen. Jag kunde inhandla adapter för kameran till paddan som jag inte haft tidigare. Nån iPad2 blev det inte även om det vore frestande men nån måtta får det vara. Det är ca en tusenlapp billigare att köpa den i NY. Hoppas ju på en resa även 2012 och då har kanske ytterligare en ny generation kommit ut...

Saltis och jag hämtade en leksugen Ella på dagis som gärna demonstrerade vad allt man kan göra på lekplatsen.

Den nattliga utsikten från 22:a våningen mot Queensborough bridge tröttnar man inte på under en vecka.

Kombinationen gammalt och nytt i gatubilden är väldigt spännande.

Vill man ha bord och stol av Dubuffet kan man skaffa det på detta galleri som nog har en ganska välbärgad kundkrets.

Även på dagen är utsikten speciell.

Så var det dags för Guggenheim och Kandinsky och Hans Peter Feldmann; fotografering naturligtvis inte tillåtet.

En promenad längs The Reservoir i Central Park når man tvärsöver gatan (5th Avenue) från Guggenheim.

Dutescos Galleri i Soho blir ett måste vid varje nytt besök i NY.

Här köpte jag min lunch och kunde ta brickan med ut och sitta på en bänk på trottoaren och se på livet runt omkring medan jag åt.

Närmaste matbutik har Saltisfamiljen i brofundamentet några kvarter bort.

Tazo poserar på köksbänken...

..medan Lipton övervakar det mesta.

Lördag morgon tog vi spårvagnen/linbanan (The tram) till Roosevelt Island, den smala ön i East River.

Under den ca 7 minuter långa färden kan man studera Queensborough Bridge på nära håll. Är det fler än jag som minns barndomens Meccano?

Ella och Saltis.

Här befinner man sig plötsligt i en småstad.

Allt är inte jättemysigt men nog för detta tanken till Sydskåne, eller?

På lekplatsen skajpade vi med njesen och Ella kunde gå runt med pappas iPhone och visa faster hur det såg ut.

Sen tog vi linbanan hem igen lagom för att hinna inomhus innan regnet bröt ut.

Mina hyresvärdar K och L hjälpte en släkting att flytta och hittade då en kartong med "cat stuff" och då det inte lämgre fanns katt i det hemmet tog de med sig kartongen hem där katten PJ genast läste vad den skulle innehålla. Och intog den permanent.

Den soliga söndagen tillbringade vi med utforskning av High Line Park som Saltis skrivit massor om. På vägen träffade vi på roliga figurer av Tom Otterman.

En Apple Store på vägen måste ju besökas. Här är Saltis och Ella på väg nerför den magnifika spiraltrappan.

Skojigt skyltfönster.

Bästa utsiktsposition uppe på High Line Park.

Järnvägsspåren bevaras och dyker upp i olika omgivningar.

Glaskonstverket "The River Flows Both Ways" förklaras nedan. Vad den här överbyggnaden använts till fattade jag aldrig men den passade utmärkt för konstverket.

Man kan inte påstå att vattnet i Hudsonfloden är blått men den blev väldigt flott i den här versionen!

Ibland är parken smal, ibland öppnar den upp sig till en bredare plats. Sedan jag besökte den första etappen för två år sedan har det tillkommit ett par möjligheter till en glass eller en kopp kaffe men övrig kommersialisering är helt bannlyst.

Omgivningarna skiftar.

Eller hur?

Soldyrkare.

Vissa hus har fått promenerande parkbesökare precis utanför sina fönster.

Räls skymtar i växtligheten.

Vad Mandela gör här vet jag inte.

Om man inte skymtade skyskraporna till höger kunde man känna sig förflyttad till Grekland här.

När vi nått den norra gränsen av den hittills utbyggda parken var vi hungriga och trötta i fötterna och satte oss vid The Highliner och åt lunch. Vad Monte Christo hade med med min maffiga macka att göra vet jag inte men mätt blev jag!

Med Ella i släptåg utnyttjas alla lekplatser för att rasta av springet i benen.

Det pågick ett födelsedagskalas på lekplatsen. Smart om man är trångbodd som många är här.

Det är inte ovanligt med cyklister på Manhattan som far fram med dödsförakt. Cykelbanor har jag dock inte sett förut.

Denna bild tillägnas Annika i Reston!

Turister som sticker ut genom sin klädsel.

I detta magnifika hus på 70th Street/5th Avenue huserar Judiska Museet som är väl värt flera besök - på ett besök hinner man bara en bråkdel.

Tazo visar tydligt vad man behöver efter en veckas ivriga aktiviteter på Manhattan - VILA!

Men sista kvällen var det så dags för Anna Bolena av Donizetti på MetOperan tillsammans med nevön. Vi var väldigt nöjda efteråt båda två. Och om bara några dagar ska jag få se och höra allt en gång till i närbild när kommande lördags matinéföreställnings sänds i HD på en massa biografer i 40 länder, däribland en nära mig.

Fredagstema: Stenar

2011-10-07T00:05:00.000+02:00

HeLena bestämmer takten i oktober och det första utmaningen är STENAR. Stenar kan jag tänka mig i många former. De första jag ser framför mig är rundslipade strandstenar. Sen far tankarna till ädelstenar, kullerstenar, sten i skon, kaststen när man hoppar hage, gravsten, minnessten, tegelsten, gallsten, njursten och många andra typer av stenar. Demostenes la kiselstenar i munnen för att lära sig tala bra; det måtte ha varit effektivt för han blev berömd som orator.

De trevligaste stenarna är kanske ädelstenarna som fascinerat mänskligheten i alla tider. Av alla ädelstenar anses diamanter finast. Diamanter slipas i alla de varianter och de vackra glittrande stenarna kan göra folk galna av habegär.
Den största diamant man hittat hittills är Cullinanstenen som hittades 1905 i Sydafrika. Den vägde över 600 g och kom att delas och slipas i 9 stora, fina stenar förutom ett hundratal små. Cullinan I och Koo-i Noor som kommer från Indien hör båda till de brittiska kronjuvelerna idag.

Cullinan I

Koo-i-Noor sitter på kronan

Hopediamanten är blå och har sitt ursprung i Indien och myten säger att den bringar olycka men det lär inte finnas några belägg för denna vidskepelse. Den har sålts och köpts flera gånger under 1900-talet för olika pris, alltid många tusen dollar.

Hopediamanten är blå, monterad med färglösa diamanter runt om

Jag är väldigt tacksam att inte äga några väldigt värdefulla diamanter att vara orolig för, men som naturliga stenar av rent kol hoppressat för några miljarder år sedan är de synnerligen fascinerande.

Jag är ändå förtjust i vissa ädelstenar men då av litet mindre penningvärde än diamanter. Förr talade man om halvädelstenar som topaser och olika agater, numera anses alla ädla. Jag tycker bäst om slätslipade, sk cabochonslipade stenar, gärna med "skräp" i, det blir mera intressant. Boulderopaler, dvs opaler där man ofta låter en del av den omgivande järnhaltiga bergarten bli kvar så att man liksom kikar in på det vackra färgspelet inuti påminner mig om barndomens Blå Tåget på nåt tivoli där man åkte i mörkret och plötsligt kom i glittrande ljus med skarpa färger. Just en mycket liten sådan har jag i en ring.

Så här flott är inte min sten men jag är glad för den i alla fall

Alla bilder är från internet - förstås!

En trevlig helg tillönskas alla fredagstemabloggare och alla andra med!

Cat stuff

2011-10-02T23:43:00.002+02:00

Katten PJ i sin favoritlåda på 22:a våningen. Bilden går att klicka större.
(Detta är dessutom test av appen bloggpress à 22 kr.)

Upp i luften - och ner igen

2011-10-01T20:49:00.001+02:00

Det blev en synnerligen blöt kväll efter ett väldigt roligt biobesök i går. Min kofta är fortfarande fuktig trots att jag hade paraply. Som man kan läsa mer om hos Saltis gjorde vi oss en glad kväll tillsammans med Woody Allens film Midnight in Paris efter en god middag på ett ställe som annonserade att de serverade American Comfort Food.
Vi rekommenderar båda filmen och jag tycker man ska komma oförberedd på historien vilket vi ju gjorde. Överraskningsmomentet lägger till en extra krydda, nämligen.

Tidigare på fredagen hade jag besökt både Guggenheim och The Frick Collection. Guggenheim har en hel del avdelningar stängda för omändringar men det finns gott om utställningar att se ändå. Jag ägnade mig bl a åt Kandinsky och en kronologiutställning av museets verk. Dessutom ställer Hans Peter Feldman ut sitt Hugo Boss-pris från 2010, dvs 100 000 i endollarsedlar uppnålade på väggar och pelare i en jättesal. En vakt stod mitt i salen och ropade "no photography, no samples!"
När jag frågade om han var säker på att det verkligen var rätt antal sa han att man räknade dem varje kväll.....

Frick Collection är fantastisk i sitt slag. Konstsamlingen är ovärderlig och innefattar allt från Vermeer, Holbein och Rembrandt till Renoir. Men när jag går runt i det vackra huset, en gång herr Fricks palatsliknande bostad på 5th Ave, undrar jag på vems benknotor och tårar allt vilar. Mycket riktigt var Frick ansedd som en ful fisk i kol- och stålindustrin och under lång tid " Amerikas mest hatade man". Läs gärna om honom på Wikipedia.

Jag tog mig också till Soho, till Dutesco Art med de vackra fotografierna av de vilda hästarna på Sable Island. Roberto Dutesco har gjort flera nya resor dit och det fanns nya underbara bilder. Den här gången fanns ingen som hindrade mig att fotografera; för att få svar på en del frågor jag hade fick jag gå in på kontoret och nästan dra ut damen som satt där. Så jag tog bilder, haha!

Väderutsikterna i dag, lördag, var litet tveksamma med regn lovat från kl 17. Vi, dvs Saltisfamiljen och jag, gav oss ut strax före 12 och åkte linbanan till Roosevelt Island, promenerade, lekte på lekplatsen och fikade vid flodkanten. När Ella ville "gå hem" så åkte vi upp och ner i luften en gång till; det tar ca 7 minuter och knallade hem för vätskebyte. Strax därefter bröt ovädret ut och det vräkte ner - precis som i går kväll. Nu, ett par timmar senare tycks det ha bedarrat igen men vi var glada att vi hunnit inomhus.

Nu kör vi igång bildsviten! Tyvärr kan jag inte få den ordning jag vill men var så goda ändå!

Fredagstema: Om jag vinner en miljon på lotteri då...

2011-09-30T07:00:00.001+02:00

...skulle jag bli så glad så glad! Jag tänker genast på barnvisan av Felix Körling:

Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma,
då skulle ja bli så glad så glad så glad,
då skulle ja köpa så mycke med detsamma,
och ja skulle köpa allt vad ja vill ha.

En docka, en stor, som kan blunda och kan titta,
med kläder så fina skulle köpa ja,
och gräddkarameller jag skulle ge åt Britta,
men hon skulle bjuda ja, när ja vill ha.

Och mamma skulle få en ny hatt och en ny kappa,
och ja skulle ha en muff som Stina har,
och sen skulle jag visa alltihop för pappa
och ge pappa pengarna som sen va´ kvar.

För idag är inte en miljon kronor kanske inte riktigt så mycket som man tänker sig;
i alla fall inte alls så mycket som för bara 10 eller 15 år sedan. Vad kostar ett hus eller en lägenhet?

Men det räcker att renovera vårt kök, vilket skulle behövas efter drygt 30 år. Litet omtapetsering också här och där.

Jag gillar ljusa, vita kök. Det här ser fräscht och praktiskt ut.

Sen undrar jag förstås hur mycket man verkligen har om man vinner en miljon. Hur mycket måste man betala i skatt?

En fabriksny bil skulle vara kul att köpa en gång till i livet, helst en Saab, då. Men det räcker kanske snart inte ens med pengar om man vill ha en sån, snyft. Det får kanske bli en sån här.

Tja, ett nytt kök och en ny bil och så skatten, sen är det kanske inte så mycket kvar att sätta in på banken. Eller lägga i madrassen, det är kanske säkrare numera.

Nej, förresten, skulle det bli något över så RESER jag upp det, det är säkert.

Bäst att inte drömma för mycket. Eftersom jag aldrig köper några lotter som skulle kunna ge en sån vinst är ju inte risken så stor att det skulle regna manna över mig, haha!
Härmed ber jag att få tacka för denna månaden och överlämna taktpinnen till HeLena som tar över i oktober!

Blixt och dunder

2011-09-29T22:39:00.002+02:00

När det just ska till att åska brukar jag få ont i huvudet och så är det idag. Nu blixtrar och mullrar det och regnar på Manhattan. Inget mysigt alls.
Bättre var det på förmiddagen då jag var ute och rände. Besökte Barnes and Nobles och hittade ett par saker. Sen knallade jag runt vid Rockefeller Center och fick se foajémålningarna av Josep Maria Sert i General Electrichuset utan döljande byggnadsställningar som i fjor Jag tittade in i den berömda St Patrickskatedralen från 1800- talet i amerikansk(!) gotik. Där var ett surr av turister och ett fotoblixtrande utan like.
Ett snabbt besök på Anthropology, njesens favoritaffär, resulterade i bullerdövhet i en kvart efteråt. Såklart kunde jag inte handla något i den ljudnivån så det blev billigt.
Lunch åt Saltis, nevön och jag på Jojo, en väldigt trevlig krog med skön ljudmiljö och synnerligen läcker mat. Sparris och en fiskrätt och en ljuvlig chokladkaka med vaniljglass, sen var jag nöjd. Fisken hette skate på engelska, var vit och platt och benfri, och när jag nu googlat den visar det sig vara ett slags rocka. Så klart var den dessutom rödlistad.
Ska aldrig göra så mer....

Efter den långa, avslappade lunchen återgick 2/3 av sällskapet hemåt under paraplyer och när jag böjde mig ner för att ta av skorna slog huvudvärken till.
Lika bra att stanna inomhus for the time beeing.

Om jag kunde begripa varför blogger själv helt bestämmer i vilken ordning bilderna ska komma!
Men var så goda, här är de. En av dem illustrerar nevöns fiffiga barnvakt: iPhonens kamera övervakar det badande barnet och sänder bilden till paddan!En annan tog jag i ett fönster
hos ett galleri modell DYRT där det utbjöds både Picasso och som synes Dubuffet. I litet mindre storlek än det verk jag såg i går.
Ett par visar min utsikt från 22:a våningen vid olika tider och så förstås katten PJ som tycks vilja åka med till Sverige i min resväska.

Rosh hashanah

2011-09-28T23:56:00.002+02:00

Idag hade jag tänkt besöka Judiska museet här i New York men kollade först öppettiderna. Det visade sig att det alltid är stängt på onsdagarna och eftersom Rosh Hashanah, det judiska nyåret börjar i kväll så är det stängt även torsdag och fredag. Så det blev plan B, nämligen Museum of the City of New York. Där rådde visserligen vad jag brukar kalla ryska förhållanden, nämligen zakryt na remont, dvs stängt för renovering ända till 2013, men bara de permanenta samlingarna. Det fanns flera mycket intressanta tillfälliga utställningar fr a en om arkitektur och miljö. Den behandlade en för New York mycket beydelsefull arkitekt, Kevin Roche, som bl a under 40 år ansvarat för utbyggnad, ombyggnad och renovering av Metropolitan Museum of Art, mitt bästa smultronställe bland de museer jag känner till i den här stan.
Men innan jag kom så långt som till 103 St och 5th Ave hade jag varit i den andra änden av Manhattan där jag hade två ärenden. Dels ville jag se Ground Zero, dels ville jag se Jean Dibuffets konstverk utanför Chase Manhattan Plaza. Jag hade dock missat att man måste ha biljett införskaffad via internet för att komma in till 9/11Memorial så det blev mest beskådande av byggarbetsplatsen även denna gång.
Dubuffets verk är imponerande och samtidigt med mig beskådades det av 4 besökare från Kina som inte visste något om varken konstnären eller verket utan bara plötsligt hade upptäckt det.
Efter litet irrande bland gatorna i finansdistriktet - där finns inte de räta vinklar och numrerade gatorna som börjar bara ett stenkast längre norrut - hittade jag en tunnelbanestation och kunde åka cirka 125 kvarter norrut till museet jag besökte. Jag välsignar min kompass- app i iPhonen som i avsaknad av sol hjälpte mig att åtminstone gå mot rätt väderstreck.
Dagen avslutades med att Saltis och jag hämtade Ella på dagis och därefter värmde vi rester från gårdagens Sichuankäk som vi då ringde efter. Rikligt och välkryddat och läckert.

Svettigt

2011-09-28T00:59:00.002+02:00

Vädret i New York är varmt och fuktigt och när man raskt tar sig fram lackar svetten snart utefter ryggen. Men inne på Metropolitan Museum of Art var det svalt och skönt efter promenaden som sista biten gick genom Central Park.
Jag åkte först upp till takträdgården där jag tidigare varit mycket imponerad av installationerna, särskilt Roxy Paines för två år sedan. I år blev jag besviken. Anthony Caros plåtkonstruktioner kändes futtiga och oinspirerande jämfört med skylinen runt omkring.
Däremot blev jag helt förlorad för världen på Frans Hals-utställningen. Jag har alltid tyckt om hans pip- eller spetskragsförsedda mansporträtt och fascinerats av behandlingen av just tygstrukturer men också själva porträtten. Audioguiden jag hyrde var också exellent. Tyvärr fick man inte fotografera men googla gärna på Frans!
Synnerligen nöjd och trött i rygg och fötter stämde jag möte med Saltis på ett litet italiensk fik med goda panini och för amerikanska förhållanden väldigt gott kaffe. Ivrigt tjattrande snirklade vi oss sedan tillbaka hemåt.

Bilderna kommer i litet fel ordning och jag har inte kommit på hur jag ska kunna skriva bildtexter heller men det får vi väl leva med. Kul i alla fall att ha kommit så här långt med padda och iPhone. Detta inlägg har jag nämligen åstadkommit delvis med bägge!
F ö är jag INTE jetlaggad, Taina!Jag har även ett liv fyra våningar ovanför Saltis&co.

Test av app

2011-09-28T00:48:00.001+02:00

Nu har jag installerat en blogger-app på paddan som ska tillåta överföring av bilder. Detta är en test. Min hyresvärdinna K bildar ett ytterligare tillskott till Matisse-verket.

Det brusar..

2011-09-27T05:09:00.000+02:00

..av trafikljud dygnet runt här i New York City. Mitt rum vätter ut mot East River och Queensboro Bridge och har från 22:a våningen en fantastisk utsikt men på köpet dånet och sirenerna från trafiken.
Jag hyr in mig hos trevliga K och L och deras katt PJ och idag kunde K göra mig sällskap till MoMa och den där pågående stora De Kooning-utställningen. Den är nästan alltför stor för att vara smältbar på ett besök. Tyvärr fick man inte fotografera men googla gärna på konstnären! Han är svår att sätta en enda etikett på men jag tror att jag läste "abstrakt - expressionism" någonstans idag.

Jag fick också hälsat på min favorit: reliefskulpturerna "The Back" av Matisse, samma verk som finns i replik på Tate Modern och här i museets trädgård.
Tyvärr har jag inte ännu någon app i paddan jag skriver på som gör att jag kan lägga in bilder på bloggen. Måste skaffa det!

Efter en god lunch på balkongen över trädgården tog vi en lång promenad längs med Hudsonfloden där det finns fina promenadstråk med parker, planteringar och konstverk att beskåda. Jag kan säkert påstå att morgondagen kommer att innebära en del träningsvärk i benen efter denna dag. Vi gav oss iväg på morgonen vid 9.30 och var hemma kl 18! OK, vi tog Metro och buss hem från West 79/Broadway till East 63/York.

Sen åt jag middag med Saltis och nevön från deras nya Slow Cooker medan Ella och hennes kompis W lekte ivrigt och emellanåt något högljutt.

Tror jag kommer att sova djupt - trots trafikdånet!

Fredagstema: Min favoritpryl i köket

2011-09-23T07:00:00.002+02:00

I moderna kök finns ju massor med hjälpsamma tingestar som ska göra arbete lättare, moderna spisar, praktiska bänkytor, mikrovågsugn och mycket mera. Mitt kök är visserligen 30 år gammalt men hyfsat välutrustat och - anser jag - i mångt och mycket mer praktiskt än de kök jag ser reklam för idag.
Men vilken pryl är jag mest förtjust i, tro?

Italienskt kök som marknadsförs i Sverige. Nej, tack!

Jag har nyligen investerat i en tryckkokare, den är jättebra och används nästan dagligen. Sen jag blev pensionär lagar jag ju mycket mer mat än tidigare då vi båda åt lunch på våra arbetsplatser. Så tryckkokaren är jag glad för; den sparar en hel del koktid.

Den här modellen har jag; den fick bra betyg i tester.

Spisen har vanlig glaskeramikhäll och jag har fått upp ögonen för fördelen med induktion. I julas köpta vi en lös induktionsplatta för några futtiga hundralappar på Biltema, den är fantastiskt bra, så nära gas i snabbhet man kan komma. Hade gärna bytt spisen mot en ny med induktion - men då får jag kassera de flesta av mina kastruller...

Ingen vidare bild som jag hittade på Biltemas katalogsida, men denna är det. Bara att plugga i kontakten och köra.

Sedan urminnes tider har jag en Elektroluxassistent; ovärderlig när jag bakar och tar hand om kött. Vi köper ju bara hel hjort, helt lamm och halv gris osv så det är mycket att ta hand om på en gång även om någon annan har styckat åt oss. Likaså har jag en matberedare och en mixerstav, båda i flitig användning.

Precis en sån här är min assistent, inköpt den 31/1 1974 i Sam Nilssons Järnaffär i Lund för 947 kr. Den då ingående köttkvarnen var emellertid av dålig kvalitet och jag tvangs 20 år senare köpa en ny för kvarn för 560 kr. Jo, båda kvittona ligger i bruksanvisningsboken som jag har kvar!

Som synes har jag förmodligen det mesta av vanlig standardutrustning i mitt kök.
MEN den mest älskade prylen som jag har i min hand allra mest är betydligt mera anspråkslös, min lilla Sabatier skalkniv! Den måste alltid vara diskad, nyvässad på bryne och klar att använda! Över huvud taget är bra knivar ett måste! Jag avskyr att hjälpa till med sånt som ska skäras i köket hos bekanta. De flesta har USLA och SLÖA knivar. För att skiva en tomat måste man då först sticka hål med knivspetsen och sedan trasa sönder tomatstackaren. Kniven ska vara så vass att det är som att sänka den i smör!!

Vilken är din favoritgrej i köket?
Laga nu nåt gott i helgen, allihop! Det ska jag göra!

Nästa fredag funderar vi över vad man ska göra med en miljon om man vinner på lotteri. Sen är det oktober och vem tar stafettpinnen för temana då?

Kom hit och lek, matte!

2011-09-19T10:04:00.000+02:00

Min dator står vid ett fönster som vetter ut mot uterummet där katterna älskar att vara. Sonja tycker ibland att jag ska komma ut och leka och ställer sig på fönsterblecket och "knackar", dvs gnisslar med klorna mot rutan.

KOM NU DÅ!

2011-09-17T23:29:00.000+02:00

I början av juli berättade jag om katten som mirakulöst förlöstes med kejsarsnitt från sex ungar när livmodern brustit.
Nu är de små inte så små längre och snart flygfärdiga till sina nya hem. En får stanna hos sin mamma, som ju inte kan få fler ungar nu, de andra fem skingras. Alla mår bra och är busiga och keliga, precis som kattungar ska vara.

Tyvärr hade jag bara mobilkameran med idag och det var rätt svårt att dessutom få alla sex att hålla sig inom samma ram, men här är dom! Lycka till i livet alla sex!

Fredagstema: Den vår de svage kalla höst

2011-09-16T07:00:00.001+02:00

Margaretha på Bastmattan förekom mig redan i förra veckan men nog tål det att upprepas:

Höstens vår
Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som födts ur vårens sköra lek -
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och hviska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och hvila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder hvina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Erik Axel Karlfeldt

Summer Snow heter den här clematisen som täcker ett stort område i min trädgård - inte tänker den ge sig på ett tag!

Den gula nunneörten blommar för fullt.

De små knappkrysantemerna självsår sig överallt och får alltid stå där de vill.

Och minsann, är det inte blommor på sparrisen!

Men nån mer smulgubbe lär det knappast hinna bli - men den försöker i alla fall!

Kärleksörtens tid är inne.

Den här rosa malvan bestämmer också själv var och när den blommar.

Funkian har blommat läänge - men ger sig inte, knoppar kvar!


En av vårens allra tidigaste budbärare, den vita rhododendron har redan börjat... men jag gissar att den pausar igen...

Alla fredagsbloggare tillönskas en riktigt fin helg med väder att njuta ute i!

Småländska dagar

2011-09-14T00:18:00.000+02:00

Vi har familj i Småland, makens bror med hustru, och de bor i hustruns föräldrahem i de djupa skogarna. Närmaste järnvägsstation är Emmaboda. Dit kan jag inte lösa biljett med mitt Jojo-kort på Skånetrafiken utan bara till stationen före, Lessebo. Av konduktören får jag sedan lösa ett svindyrt tillägg för den korta biten som är kvar. Ska jag åka tåg hem får jag lösa en SJ-biljett till Lessebo, stiga av där och köpa biljett hem i automaten med Jojo-kortet och vänta ett antal timmar på nästa tåg...

Fler än jag som längtar efter hela folkets järnväg? Eller någon form av SAMORDNING?

Nå, jag tog i alla fall tåget till Emmaboda i förra veckan. Genast gjorde svägerskan och jag utflykter till två glasmuseer, Johansfors och Boda. Vi tittade på mycket vackert glas, både det klassiska och verk av nyare formgivare. Vi hann med annat också, hantverk och Luffarmuseet, för att inte tala om Design House Stockholm. Det senare blev en aning dyrt...

Vi stannade till hos en originell herre, Carl Cunningham Cole, keramiker bördig från England men sedan 40 år bosatt i Algutsboda. Han hade nog inte pratat med någon förut den dagen. Underbara keramikfat och mycket annat i fantastiska glasyrer kunde man njuta av - om man fick en lugn stund, vill säga.

Följande dag tillbringade vi skogen i ett underbart sensommarväder. Det fanns ganska gott om lingon ännu även om det var i sista minuten. Många bär hade fallit av men de som satt kvar var härligt mogna och lättplockade med handkraft; inga repor hade vi. Det fanns t o m några blåbär så emellanåt avföll jag från lingonlinjen och var ganska blå om munnen när vi återsamlades efter några timmar.

Det är ingen konst att rensa handplockade lingon!

Annat godis fanns också i skogen!

Svampen blev ett väldigt gott tillbehör till middagen som svågern lagade till oss skogstroll. Fast svampen vågade vi inte låta honom laga till, det gjorde vi själva.

Efter all den friska luften sov vi gott och länge, men steg så småningom utvilade upp och gav oss i kast med lövräfsning (svägerskan och jag) och gräsklippning (svågern). På förmiddagen kom maken upp per bil och hela sällskapet begav sig till Kosta för en räd på outleten (vilket övermåttan gräsligt begrepp för att inte tala om ord!) där skörden blev en kastrull (en gammal kommer att åka på tippen, förlåt, återvinningen).
Sedan kom dagens begivenhet, nämligen lunch på Glashotellet. Höstbuffen var utsökt god och lokaliteterna en sevärdhet, inte minst foajén där denna vägg strålar mot den som inträder.

Bertil Vallien

På eftermiddagen gjorde vi en svamprunda till med viss framgång.
I fullmånens sken for vi så söderut hem med lingon och svamp i bagaget. Vilket jag var glad att slippa kånka på tåget...

Fredagstema: Smartphone - eller inte?

2011-09-09T08:00:00.005+02:00

För drygt 6 år sedan fick jag en handdator, en "Palm", palmen kallad i vardagslag. I ett halvår dubbelförde jag kalender i den och i vanlig papperskalender. Sen slängde jag papperskalendern. Och telefon/adressboken. Och jourschemat i papper. Man kunde göra anteckningar med tangenter eller för hand med skrivpinnen och jag började inse fördelen av att ha en elektronisk löshjärna med överallt. Jag synkroniserade palmen i datorn ofta för att inte bli av med uppgifter om palmen skulle komma bort av någon anledning. En mobiltelefon, Ericsson, hade jag alltid, uppdaterad till ny modell med jämna mellanrum och allt flera av palmens funktioner togs över av telefonen. Dock inte möjligheten att ha uppgifterna i dubblett i datorn.

Sen kom iPhone och tillvaron förändrades igen. Allt som palmen + Ericssonmobilen kunde kan iPhonen plus en hel massa till. App betyder i mitt liv inte längre först och främst blindtarmsoperation (det gjorde det i ca 40 år!) utan något som man kan välja att låta iPhonen göra. iPhonen är således en smartphone,
definition enl Wikipedia.

Nu är förstås inte själva manicken smart, det är ju människor som hittar på alltihop den kan göra. Jag använder min till en hel massa förutom att ringa och SMS:a. Finns det bara täckning i telenätet, GSM eller 3G har man internet till hands var man är för att hitta en uppgift, finns det wifi kan jag ringa "gratis" (ingenting är gratis, någon betalar ju för abonnemanget!) med bildtelefoni till andra iPhoneägare i ett wifi-nät, sk FaceTime. Kina till Sverige eller USA - lätt som en plätt. Förutom alla "vanliga" funktioner med kalender, anteckningar och liknande lyssnar jag på radio, ser SVT Play, läser hemladdade böcker, använder en svampguide, kompass, kamera, video, kollar tidtabeller, ser efter om tåget är i tid, använder GPS, tittar på väderutsikter osv, osv.
Vad jag INTE använder telefonen till är spel; det har jag inga alls installerade.

Jag har inte köpt några dyra appar, bara betalat för några enstaka och då vanligen 7 kr. Den senaste jag köpte var en kalender med veckonummer som automatiskt samordnar sig med iCal, den inbyggda kalendern som har som enda nackdel att den saknar veckonummer. I och för sig skulle jag inte ha saknat veckonummer om inte omgivningen envisades med att ideligen använda dem, jag avskyr veckonummer och kan aldrig relatera i tid till dem. Dag och månad klarar jag, inte veckonummer.

Sen ska jag inte sticka under stol med att det är nevön som inspirerat mig till både palmen och iPhonen.
Applenörd kan jag vara själv, det var maken och jag sen långt innan nevön blivit torr bakom öronen. Vi har aldrig ägt andra datorer än macar och det börjar bli en hel massa vid det här laget sen vi köpte den första 1986.

Nu kommer snart iOS5 för iPhone och iPad som gör att man kan använda dessa utan att vara beroende av att ha tillgång till iTunes. Fördel för alla som inte vill ha en dator utan kanske bara en läsplatta men nog vill jag ha mina data i dubblett. Även om min iPhone har en app som gör att jag kan lokalisera den om den kommer bort!

Så för min del är valet lätt, smartphone - ja, absolut! Och för en Applenörd är ju valet av modell inte heller svårt.

..mina gyllne skor..

2011-09-06T16:39:00.000+02:00

Ingen som känner mig skulle föreställa sig att jag skulle köpa ett par inneskor i guldfärg. Nu har jag gjort det...
Sedan ett par, tre år går jag gärna med MBT-skor och har ett par sandaler som inneskor. Emellertid blir det väldigt tjatigt att knäppa upp och knäppa igen sandalerna ideligen när man sommartid går ut och in många gånger under dagen. Ursprungligen var MBT-skorna väldigt höga och tunga och måste snöras eller knäppas noga för att sitta ordentligt på fötterna, annars kunde man lätt vricka sig. Nu har dock produktutveckling gjort dem både lättare och litet lägre utan att funktionen ändrats. Och nu finns det en "innetoffelmodell". Jag begav mig till närmsta säljställe. Och jomenvisst fanns ett par i min storlek. I guldfärg, suck.

Jag tog dem.Och njuter av att det är så lätt att ta av och på dem. Att färgen inte stämmer med min image bryr jag mig inte om.

Skogsarbete

2011-09-06T12:34:00.000+02:00

När vi för 33 år sedan började anlägga vår trädgård hade ett ekollon grott i jorden, ditflyttat av någon okänd. Vi kunde inte se några ekar i närheten, nämligen. Jag satte den 10 cm stora plantan i en kruka och lät den stå ute i krukan ett par tre år. Då kom vi överens om en plats och satte den lilla eken i ett hörn av trädgården.
Nu är den en STOR ek.
Vi har varit tvungna att ta ner några grenar vid något tillfälle tidigare och nu var det dags igen för att släppa in litet mera ljus i denna del av trädgården.

Det var inte högre än att maken kunde sträcka sig upp och såga.

Och nog ser trädet OK ut efter operationen, eller hur?


Grenarna såg väldigt stora ut när de kom ner på marken. Man kan förstå att de tog en hel del ljus. Nu blir veden till värme så småningom. Snickarbekanten ville inte ha "snabbväxt" skånsk ek, den är för porös!!

Man hittar små tecken här och där på att växter tittar fel på klockan.

Kerrian blommar ju annars tidigt på våren men visst blir man glad för en liten gul boll även så här års!

I helgen var det som jag tidigare nämnt den årliga rundan bland ekologiska gårdar i Skåne. Vi hann besöka 4 stycken och imponeras som alltid av dessa ambitiösa och trevliga människor. Kanske allra mest av Lisbeth Andersson på Sunnantorps Gård.

Vi handlade något på alla ställen. Vi plockade ekologiska äpplen, köpte nötkorv, potatis och tre sorters vitlök som jag ska sätta i november.
Vi avslutade med god fika med våfflor på Vidablick - som verkligen ger anledning till sitt namn med en vidunderlig utsikt över Ringsjön med Orupssanatoriet högst upp mot horisonten, tyvärr litet svårt att se i soldiset i fjärran.

Fredagstema: Skördetiden är inne

2011-09-02T08:00:00.003+02:00

Då är det dags för ny termin med fredagsteman och i september är det jag som utmanar er. Ämnena står i spalten till höger.
I Skåne är det bråda dagar på fälten. Häromdagen hittade jag bonden där jag har hästen på bete i färd med att spola ren sin skördetröska. Han var lättad att allt nu var tröskat; värre är det med halmen. Regnskurarna kommer nu med lagom mellanrum precis så att halmen inte hinner torka.

Enligt Wikipedia ser en skördetröska ut så här i genomskärning!

Min egen skörd är kanske inte så imponerande men jag är ändå nöjd. Vitlöken fick jag ta upp redan i juli då den hotade gå i blom. Men det blev några bra flätor och en är redan fraktad till Dalarna där den uppskattas av brorsonen och hans familj.

Den sista potatisen grävde jag upp för någon dag sedan och ett par kok finns i kylskåpet ännu. I det som varit potatisland skulle nämligen de nya trädpionerna planteras, därav behovet att tömma landet.
Jag har odlat två sorter i år, Casablanca och Red Duke of York. Den röde hertigen var knallröd utanpå och vit inuti och var svårkokt. Från att ena minuten vara för hård så föll den sönder till mos i nästa.
Casablancan var däremot idealisk och mycket god. Hittar jag samma sort att sätta nästa år tar jag den och låter hertigen vara.

Tomater kan jag plocka in varje dag från mitt lilla växthus ett tag till. Sen måste det rengöras ordentligt innan jag flytta in pelargoner och andra krukväxter som får stå där ett tag innan det är dags för riktig vinterförvaring i uterummet.

I frysen har jag åtskilliga påsar krusbär och har också kunnat dela med mig till njesen. Jag har dessutom hittat en krusbärsbuske på ett annat ställe i trädgården och till våren ska den flytta till just njesen och hennes nya trädgård. Krusbär är nämligen en av få sorters frukt som Loff inte är allergisk mot. Hoppas det förblir så; nyligen fick han en obehaglig reaktion på banan som han tålt förut.

Vill jag koka god gelé som passar till hjortstek kan jag plocka paradisäpplen och rönnbär men jag har kvar några burkar i matkällaren så det får vara i år.

Inte långt härifrån har vi en gård som odlar majs och har självplockning. Tyvärr är det inte ekologisk odling men man kan inte få allt. Det blir i alla fall närproducerat.

Närproducerat är detta också. Skördat på ca 5 minuter, rensningen tog betydligt längre tid. Men gott var det med kantarellmacka och äggstanning med stuvning på tegelsopp och björksopp.

Att det är skördetid för svenska produkter märks också i de ekologiska Mossagårdslådorna som kommer till oss med grönsaker varje vecka. En stor del av året kommer även produkter från utländska ekologiska odlare men inte så här års.
I helgen är det dessutom Ekorundan då man kan besöka Mossagården och en hel del andra ekologiska gårdar runt om i Skåne. Det ska vi!

Och snart blir det högsäsong för svenska äpplen! Vårt träd heter Rubinola. Prydnaderna, förutom de vackra äpplena, är kasserade CD-skivor för att avskräcka skatorna från att ta EN smakbit från varje äpple...

Sist vill jag visa något som KAN bli en skörd i framtiden, mina sparrisplantor! Inte visste jag att det skulle bli SÅ stora vippor av de skrumpna rötter jag satte i våras. Om jag har tur kan det bli en bitteliten skörd redan till nästa år. Håll tummarna!

Grattis, far!

2011-08-31T15:21:00.000+02:00

Idag skulle min far fyllt 99 år. Han var den snällaste och finaste far och morfar man kan tänka sig och jag saknar honom fortfarande djupt. Men mest är jag glad och tacksam att just han var min far.
Och jätteglad över det fina ateljéporträttet från hans tidiga barndom, förstås.

Nog måste vi planera ett speciellt firande till 100-årsdagen nästa år!

Polarpriset

2011-08-30T20:22:00.000+02:00

Polarpriset har delats ut idag i Stockholm. Det har ventilerats i radio och TV den senaste veckan och man har nämnt pristagarna, Kronoskvartetten och en för mig helt okänd "rocklegend" Patti Smith. Mycken tid har ägnats denna Patti Smith och det har spelats exempel. Kronoskvartetten har halkat med i en bisats och jag har inte hört ett enda exempel ur deras enorma repertoar. Därför får ni ett här av den kinesiske kompositören Tan Dun. På YouTube finns MASSOR!